Det är ändå märkligt att åldras. Jag är inte van vid det och troligtvis kommer jag aldrig att vänja mig. Jag märker små, små antydningar här och var. Ansiktet har en lite annan karaktär och jag plockar nästan fram meningar som "gör inte sådär, det kan fastna", som man hörde när man var liten, och tror på dem. Rynka inte på ögonbrynen, då kan rynkan fastna. Jag ser på foton och märker mognare drag. Jag väntar på dagen då jag ska klappa mig under hakan för att... jag har sett någon annan göra det. Jag funderar på mina armar och undrar om det är så att venerna framträder mer när man blir äldre. Jag har aldrig sett blodådror på mina underarmar förut. Eller så beror det på att jag är smalare än förr.

Jag har haft drömmar som jag aldrig gjorde någonting av och som nu verkar blekna. Som om de vore ett gammalt fotografi av en önskan. Omständigheter gjorde att tio år förflöt med drömmarna i band, i släptåg, och nu har de blivit trötta och gamla. Jag tittar på dem med förvåning och tittar sedan på mina nötta skor, utan att riktigt veta vad som hände. Drömmarna är inte lika spänstiga och inte lika pockande, men de är fortfarande mina. Eller kanske är det jag som inte längre har de dragen kvar. Så, jag vet inte vad jag ska göra av dem och jag känner mig lite vilsen. Jag kan titta på andra människors drömmar, sådana som borde passa, men jag kan inte riktigt ta dem till mig. Jag stryker fingrarna lite längtansfullt längs banden till de mina.

S skrev en gång i ett brev att "det är som att ha fötterna i två olika världar". Det hon menade då var att ha en fot i barndomen och en annan i vuxenvärlden. Det  som sker nu måste vara nästa steg. Skillnaden jag känner är att jag är mer rädd nu än då, och jag förstår inte riktigt varför.