Jag såg när hon singlade ned mot sin botten. När hon gör det, och jag försöker ropa till henne att stiga uppåt, är det som att den lilla luft som passerar mellan mina stämband gör att hon pressas ännu djupare. Som om den lilla luften färgas av de ord jag väljer och gör den tung på hennes kropp. När hon når botten är hennes ljusa blågrå ögon porslinsaktiga och blanka.

Det gäller att krypa inunder henne. Där stoppar jag min varma hand i hennes svank, där hon ligger platt på rygg. Jag lyfter försiktigt upp henne, så omärkbart som möjligt. Märker hon av det kan hon falla och krossa min hand mot marken. I nivå med min höft kan jag dra bort bandet som håller hennes långa, långa hår i en svans och låta det hänga fritt medan jag drar med andra handens fingrar genom det. Då slappnar hon av, blir lätt och tillåtande.

Jag lyfter henne högre och hon ler när hon befinner sig där. Av leendet blir hon nästintill tyngdlös och jag tar bort handen i svanken och hon flyter av sig själv. Hon sjunker lite och jag blåser henne i ryggen och ler mot henne. Så stiger hon. Sedan sjunker hon lite och jag blåser igen. Och så håller jag på. Hon är så vacker när hon flyger.

...kommer frågan nu; tegel eller shingel?

Jag vet att det finns i alla fall en person som har en åsikt om detta, om herr doktorand skulle råka surfa in hit.

När ska jag starta husbloggen tro?

När Stortraktor skottar ser man ett vrålande urtidsdjur framför sig med lite fantasi. När Lilltraktor skottar låter det som om någon drar en stor låda efter sig.  När Stortraktor har skottat har urtidsdjurets tänder lämnat repor i asfalten. När Lilltraktor har skottat ligger det fortfarande kvar ett litet lager snö. När stortraktor går på tomgång vibrerar det i fönsterglasen. När Lilltraktor körs har den två lägen på varvtalet: On/off. Som en gräsklippare. När Stortraktormonstret inte längre vandrar över gården tar Lilltraktor över och sprätter runt på högsta varv. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Då vet man att vintern har fått ge vika.