Ibland är det så tyst att jag måste knacka på. Det händer när andetagen är vakna när de borde vara tunga. Det händer när jag kan höra tankarna som vill komma ut vanka av och an där inne. Då måste jag knacka på för att träffa dem. De tysta, stora, rädda som ändå vill höras.

Ibland går jag utan att halta, med båda skorna på fötterna. Det är fantastiskt. Då kan jag koncentrera mig på promenaden och titta på all fin natur. Stanna av och huka mig ned för att titta på stackmyrans strävande eller plocka smultron till oss vid vägkanten.

Samma kväll kan jag höra de tysta och rädda bakom pannan. Jag knackar på och skorna remmar upp sig själva. Jag måste med ens koncentrera mig på att gå rakt. Vägen kan bli gungig. Lite som saftkräm som stått framme, med en stelnad, men ändå lite bärande hinna över sig. Försiktigt, försiktigt. Det är skrämmande. Hur de uppstår ur luften (?). När det inte är mina egna vakna andetag.

Det är fruktansvärt att uttala dödsdomar mot någon man tycker om. "I morgon är Dagen". När man vaknar nästa gång är Dagen kommen. Att bestämma att gränsen måste vara nådd (Är den? Finns det verkligen inget sätt..?) 

Min näst siste svarta prins fick gå vidare som jag själv hade önskat, om jag fick välja mitt eget scenario; hemma, trygg, fullständigt ovetande, utan rädsla eller smärta och ätande en stor skål med favoritmaten.

Mot fjärilarna, mitt prins, mot fjärilarna! Nu kan du springa hur snabbt och vigt du vill. Jag och den siste svarte kommer att sakna dig.