Jag blev utbeordrad av en superstressad chef att jobba i lördags. Till saken hör att beordringen låg på ett mobilsvar som jag inte kunnat lyssna av förrän nu på morgonen. Vilken upprörande time-warp.

Jag undrar hur man gjorde förr i tiden, när mobiltelefonen inte fanns? Skrev alla upp exakt vad de skulle göra under sin ledighet i en timkalender för vidare bedömning om vad som var viktigt? Vad hände när man var bortrest? Tog chefen bilen och sökte runt hemma hos folk? Knackade dörr? Hade telefonnummer till ens familj och vänner? Skjöt in radiostyrda elektroder under huden när anställningsavtalet skrevs på, som utdelade stötar när det var dags att jobba extra?

Jag avskyr "dolt nummer" mer än någonsin nu. Jag avskyr känslan av att "allt" står och faller på mitt vara eller icke-vara. Speciellt när jag inte vet om det över huvud taget. Jag tror inte att det ska vara så. Nu har jag hennes smattrande ord från flera dagar sedan som ett eko som bollar och bollar mot min trumhinna när jag ska försöka att sova. (Blir jag avskedad nu?).