Jag har fått en svägerska för första gången i mitt liv och hon är speciell. Hon vet hur man kramas och hon kallar mig Darling. Men mest speciell är hon för att hon såg den vackre som gömde sig i den gröna knoppen. För att hon gör så att min Lillebror blommar öppen och färgstark. Hon lägger ut bilder där han nästan ser hög ut av kärlek i sina mjuka ögon och hon benämner honom genom en dikt. Han har fått en egen familj att dela med sig av sig själv till, även om barnen redan är stora och kattungarna snart flyttar hemifrån. Mina önskningar för honom, och för dem, drar iväg i riktning mot solen.

Jag minns när Malin i 6B (hon var också cool, som hennes hårdrockarkompis Lotta) introducerade mig för gänget hemma hos henne med O'Boy och micrat formbröd med ost. Hon pratade brett och närgånget om mens och killar, vilket fortfarande var lite av tabu för mig eftersom jag inte var så tonårig i 6:an, och sedan bänkade vi oss framför hennes kompisgäng i såpoperan Glamour. Därefter stegade jag hem till mamma och fick henne att bli ett dagligt fan. Kanske var S redan ett.

Det blev ett långvarigt diskuterande via brevväxling mellan mig och S om vem som förtjänade att vara tillsammans med vem, vilka kläder de hade, hur knäpp Brooke var och hur fina Caroline och Taylor var. Hur Brooke alltid väässsste när hon pratade och när Thorne fick en ny skådespelare. Vem var snyggare av de som gestaltade lillebror Forrester? Jag har för mig att det var nummer två.

Ibland fastnar jag framför tv:n och något avsnitt. De helknäppa intrigerna fortsätter, det har blivit lite modernare, introt förändras en aning då och då och det är samma gamla kärnfamilj med utlöpare som tjafsar. Samma långdragna, men korta evighetsscener, högljudda tankar och vanan att hela tiden byta position i rummet. Barn föds och växer upp i raketfart medan de vuxna inte åldras nämnvärt. Inte på tjugo år, liksom.

Jag blev förfärad en gång för ett tag sedan när Taylor plötsligt inte längre såg ut som Taylor. Jag trodde länge att Brooke skulle fortsätta med att ha en lite smalare överläpp, så som hon alltid har haft. Men, men. Voj, voj. Ack, ack. Som mamman till elake doktorns barn i Scrubs som plötsligt blev till en mupp som nästan snubblar över sina egna läppar... Det kan inte hjälpas att jag blir lite rädd när gamla bekanta väljer att förändra sitt utseende. Det är nästan lika skräckfyllt som när pappa rakade bort mustaschen när jag var liten.