Jag har ett hat-kärleksförhållande till att arbeta natt. Det jag gillar med det är att det är ett lugnt tempo, även när det är mycket att göra. Det är nästan inga telefoner som ringer och miljön är inte lika aktiv. Jag arbetar mer avslappnat och dagens problem blir inte mina. Det är skönt att gå hem när dagpersonalen kommer, helt enkelt. Det kan vara proppfullt på avdelningen men många gånger går natten sin gilla gång och det kan ändå vara ok. Inga frågor, ingen överdriven service. Bara jag, min fantastiska kollega och våra kaffekoppar. För det mesta hinner vi sitta en god stund och prata framför tv:n eller planera något roligt man ska göra när man inte är där. Om man har någon energi över till sådant. När jag kommer hem från jobbet är det lugnt, jag tittar på nyhetsmorgon och äter lite frukost innan jag lägger mig. Sedan sover jag (ibland), vaknar på eftermiddagen och har möjligheten att träffa någon jag tycker om en stund innan jag går på nästa natt igen. Hade jag kunnat skulle jag gärna jobba ständig natt ett tag.

Det jag gillar mindre är mina enorma problem att ställa om dygnet. Det känns nästan sjukligt ibland och jag önskar verkligen att jag kunde bända mina klockor. Jag blir överlycklig när jag kan vaka av ordentligt och sova som en prinsessa därefter, men de gånger som det har hänt kan jag räkna på en av mina händers fem fingrar. Jag kan lyckas sova kort på dagen och känna mig trött på kvällen. Jag lägger mig och somnar, vaknar efter en timme och kan inte somna om. Den följande dagen är fullständigt krossad. Jag kan också lägga mig trött och inte somna alls, eller lägga mig trött och inte somna förrän åttanyheterna har slutat. Jag kan också lägga mig oförskämt pigg, bara för att jag måste gå och lägga mig. Eller inte lägga mig alls. Klockan fyra på morgonen har blivit min kritiska punkt som jag har börjat fasa. Vad kommer att ske därefter? Antingen somnar jag eller så är jag i arbetsmode. Då är arbetet med att vaka av kvar, helt enkelt. Bara uppskjutet. Ledigheten är ingen ledighet. Snarare ett hopkok av en del ångest och en del trötthet. Och alla som känner mig vet hur jag är när jag är trött. Stygg vampyr. Ibland undrar jag om detta är en utlösande faktor till mina ledsna perioder. Jag vill snart inte längre.

Det är förunderligt hur snabbt ensamheten kommer sköljande med sin stora, tunga våg. Som om det vore normalläget att översköljd ligga genomblöt och frysa. Jag borde gå och försöka torka upp lite på något sätt...