Jag fortsätter lära mig saker. Om trädgårdar och renovering. Om hur man benämner spöken vid dess namn. Om att hon bara var en fjortis. Om hur glad jag är och hur mycket jag faktiskt tycker om Honom. Om hur knasig min kropp är. Om att den inte kan ställa om från natt till dag. Om att steget att ändra sitt liv inte ligger så långt borta ändå. Om palliaton av datorer och dammråttor. Om hur snabbt en havsgris tänder växer. Om hur de stora svallvågorna på jobbet aldrig tar slut och hur skönt det har varit att få vara bortkopplad från det. Om hur dålig jag är på att vara social. Om hur bra jag varit på att inte stirra på varken dator- eller tv-skärmar i sommar. Om hur lätt komplicerat jag kan göra allt utan att det ens är det. Om hur långt jag har kommit och hur långt jag har kvar. Om att jag nog aldrig kommer att sluta älta. Om att jag faktiskt har en historia i mitt huvud som jag vill skriva ned, någon gång.

Jag fortsätter också att vara helt nollad. Om tidsspannen. Om hur spökena kan punkteras tillräckligt ordentligt för att aldrig blåsas upp igen. Om hur svårt det är att dela tillvaro trots att man säger att det egentligen borde vara lätt. Om hur arg jag kan bli på mig och andra (ja) för att jag inte fungerar som jag vill fungera. Om hur arg jag kan bli på mig för att steget har grymma trösklar ivägen som inte borde få vara där. Om processorer. Om vad jag skulle göra i stället för att göra det jag gör. Om hur man orkar vara mer engagerad. Om vad jag skulle göra i stället. Om hur jag skulle kunna göra allt lättare. Om ältandet ens någonsin kommer att ta slut. Och så om tiden. Igen. Om hur man egentligen skriver. Inget nytt på nollningsfronten alltså.

Det tar ungefär tio dagar för tänderna att växa ut för en havsgris. Mindre än fem minuter för en vampyr. Jag vinner.