Mitt i tumultet. Under paraplyet jag höll upp för att skydda mig. Bakom skygglapparna. Mellan fötterna som inte riktigt visste var de stod. I en sargad kostym. På en plats som jag försvarade som min egen. I mina egna snedsteg. Mellan vägskälen. På golvet med de vita cirklarna. Mitt i allt, mellan oss, hittade jag något som var så starkt att det inte fick finnas.

Molotov - Gimme tha Power

Någonstans på en gångbro, femton minuters promenad från en av de blå linjernas sista hållplats. Jag var alltid trött. Jag kände mig alltid grå. Det var alltid regnmättad höst. Med händerna djupt nedborrade i jackfickorna och det långa håret i en svans. Med tunga ben och System of a Down dånande genom huvudet. Hemma låg så långt bort.

System of a Down - Toxicity

Välkommen till en exklusiv förhandsvisning av den elektroniska önskepennans grova drag. Det är inte så här det är, men det är så det skulle kunna bli. Någon gång.

P & W där de drev i land

Det är en speciell känsla att bli buren. Att lägga benen kring någons midja, armarna kring någons hals, borra in ansiktet mot densamma och sedan blunda. När ljuset är släckt sugs omgivningen in i ett svart hål och man blir viktlös i de gungande stegen. Det kittlar i magen. Man blir obefintlig och allomfattande. Kanske blir man liten igen. Och lite rädd. Men det går bra, för tilliten gör att man vill fortsätta vaggas.

I stillheten sitter jag ensam vid ett litet artificiellt ljus och vrider och vänder på platta saker, som om det vore ett memoryspel. Vänder upp, tittar och lägger tillbaka. Kanske är det suddiga bilder. Jag ropar frustrerat hallå? ut i mörkret och lyssnar intensivt på tystnaden, som om jag väntade mig att den skulle svara. Jag behöver fler. Jag behöver mer. Då och då känner jag av en händelse något platt på golvet (under sanden) i det sena mörkret som jag plockar upp och kan vända på, men jag ser aldrig vad det föreställer. Jag tror att det bara är ekot av mina egna hallå. Jag lägger det till min samling och fortsätter att vända upp på måfå.

Min krulltott håller lite ofrivilligt på att försvinna bort. Det är stor skillnad på de senaste två dagarna i trötthet, förmåga att äta och möjlighet att röra sig, men inte i hans vilja. Han fortsätter att vilja rulta runt och vill sova på alla andra platser än i sitt hus, så då gör han det. Från att ändå ha fått i sig bra med barngröt för två dagar sedan orkar han nu knappt sticka ut tungan för att lapa och halvsomnar med kinden i teskeden. Men han vill äta. Det är gott, så då gör han det. Han är som de där sprintskidåkarna på OS, men lite annorlunda. Tänk att även dessa små är så starka in i det sista och tänk vilken kraft viljan är.

Ibland ligger jag på nätterna och försöker sova i sandstorm. Det blåser, är för många ljud, för oroligt bredvid mig, det viner i huvudet och jag kan knappt andas. Det är helt värdelöst. Dumma växthuseffekt.

Men så är det ju också så här att jag är ledig. Det har varit sol ute, även om jag inte träffat den så mycket. Krullråttan lever någon dag till. Det är fettisdag imorgon och jag är kanske inne på semla nummer tio. Jag har träffat en ny gammal vän in real life. Jag har bokat resa till Turkiet i maj: charternas chartercharter. Bror vann silverbuckla och två blåögon. Jag har träningsvärk på ett rart ställe efter att ha bowlat. Jag har fått spendera tid med min levnadskamrat trots att han har hög jobbpress. Jag skiter högtidligt i att städa. Jag får tillbaka pengarna från försäkringsbolaget och därmed är oron för min fars oro som bortblåst. Jag är frisk och jag är ledig flera dagar till.

Tusen tack för hjälpen på traven.