Det är skönt att vi ändå har våra trådar kring fotlederna som en säkerhetslina när vi finner oss flygande i det blå som två förvirrade heliumballonger. När vi famlat rätt på de olikfärgade trådarna och när vi har andats in varandras andetag kan vi tala till varandra med roliga Piff & Puff-röster som gör det lite lättare att le på riktigt. Kom, så flyger vi tillsammans en stund till, även om jag kanske behöver ett lite längre snöre just nu. Det är tur att du har långa armar och en stor famn.

Jag satt och bläddrade i pärmarna medan Han och hennes son spelade ett actionladdat spel där de petade ned varandras höns med flygplan. I bläddrandet tittade jag upp på honom och log ett stilla leende medan jag föreställde mig honom med en framtida son.

I sista pärmen läste jag "förlåt för att jag inte har skrivit på ett tag [...] jag har behövt smälta en del saker sedan Paris", och jag tänkte att det var där det började. Jag kunde verkligen peka på det. Jag fick ont i magen.

Jag har skummat genom mina ord från svunna tider. De beskriver han och hon och grejer och musik och film och glamour och de och de och han och han. Och uppbrott. Och osäkerhet. Och beroende. Och situationer jag aldrig borde ha varit i. Och vänner jag aldrig borde ha haft. Små knytnävsslag som fortplantat sig inåt och skadat mer än vad som märkts på utsidan. Blånader som fortfarande ömmar när man rör vid dem. Jag skrev aldrig allt eftersom det var för jobbigt och idag ångrar jag det, idag när jag söker efter knappnålshuvuden på min karta.

Jag har läst högt mellan raderna ur pärmarna om ansvar, medling och flykt. Om hårda ord jag aldrig borde ha hört men som jag tagit emot och fungerat som stötdämpare till. Jag har läst om krampaktiga nävar kring sköra halmstrån som tillslut knäcktes, som gjorde att jag föll och läkte ihop snett. Om tvingad resignation. Jag har läst om tillflykten till gungflyn och om bekräftelsen jag sökte bland skyltdockor med ögon som alltid såg förbi mig. Människoliknande varelser som aldrig på riktigt lånade mig sin hand för att hålla mig stadig där jag försökte gå.

Jag är tacksam för pärmarna även om de inte talar lika högt som jag önskar. Jag är tacksam för "min stjärna, min enda klara" som har pärmarna hos sig.

Jag är ledsen för att så mycket har hänt. Jag är ledsen för hennes skull, flickan jag har mött däri, och jag skulle vilja trösta henne. Men, hur gör jag det nu när hon har blivit Jag?

Kära ballader rostar aldrig. Inte ens om de är av metall.

En sinnesstämning, en låt.

Man O' War - Master of the Wind

Någonstans på vägen hem, ungefär vid mitt gamla bibliotek och strax innan mina ben började domna och sticka av alla minusgrader, kände jag att jag ändå är på rätt ställe. Jag vill inte vara någon annan stans. Min plats är just nu där det ibland är så jobbigt att man nästan vänds ut och in. Där man kastar sig själv mellan bus och djupaste allvar. Där skratt och gråt är tvåäggstvillingar, med livets största gåtor som föräldrar.

(Lille du, visst ses vi på måndag?).

Mamman berättade i efterhand för mig att han hade frågat när jag fyllde år, om de inte kunde ta reda på det på facebook eller något och att han ville ge mig någonting. Kanske ett broderi eller så.

Igår, på en av hans livs jobbigaste dagar, precis innan en av hans livs jobbigaste stunder räckte han mig en grön egenhändigt virkad groda med stora bruna ögon av plast. "Du får den", sade han med ett lite förläget leende. Jag hade sett på när han virkade den. Mitt hjärta höll på att explodera. "Får den följa med dig i sängen när vi går ned?", frågade jag och han nickade. Grodan låg i hans säng ända tills jag hämtade tillbaka honom igen.

När jag skulle gå hem för kvällen frågade jag honom om grodan skulle sova med honom under natten och om jag skulle ta den i morgon. "Nej, han ska sova med dig", svarade han bestämt.

Med tiden har jag samlat på mig ett antal väktare som är utstationerade här och var i mitt hem. Bland dem kan jag känna mig trygg. Jag tror att det bara finns ett visst begränsat antal av dem där ute, som har tilldelats mig på förhand, och nu har grodan kommit hem. Den finns på mitt nattduksbord och den ser till mig när jag sover. Där ska den alltid vara.

Jag fyllde inte år igår men jag åldrades en aning idag. Kanske fick jag en rynka till även om den inte är synlig för andra.

"Det är som om vi springer och springer och själen hinner inte riktigt ikapp oss". Jag håller med henne, en av de klokaste kvinnorna jag känner. Jag springer och slår samtidigt en vidja runt omkring mig för att hålla det verkligt jobbiga på avstånd. Jag har inte kraft eller tid nog att brottas om det kastar sig över mig. Stick! Försvinn! Kom närmare och jag rappar till!

Det känns som om jag vore i sorg. Över människor. Över situationer. Över gamla sorger och de som komma skall. Sorg över att jag tappat bort mig själv i någon slags tyngdlöshet där jag bara flyter runt och väntar på tidpunkten då jag ska falla till marken. Över att två människor har tappat bort varandra och att skymning har blivit till natt. Över att inte bli hörd när det är för mycket. Sorg över att min kropp har börjat göra ont. Över att det inte finns en plingknapp här, som på bussarna, eftersom jag känner att hållplatsen närmar sig. Över att jag inte orkar hålla leendet ärligt som jag annars brukar och att mjölksyran svider så. Sorg över att ha tappat bort mitt lilla tomtebloss till hopp - det som var så fint när det sken, fräste och glittrade.

Idag längtar jag efter min blå pärla, att få sätta mig bakom ratten, dra igång stereon på nästintill för hög volym och dundra iväg längs en landsväg. Jag vet inte vart. Bara bort. Jag som är rädd för att köra bil. Det säger mycket.

Spring, spring, medan vidjan fortfarande är smidig.

I natt, klockan halv två, försökte jag bada mig lugn. Klockan halv tre försökte jag ligga på nålar för att bli lugn. I förmiddags somnade jag om för att hålla mig lugn. Hela dagen har hjärtat klappat alltför fort och lugnet är som bortblåst. Det är för mycket nu, men jag välkomnar kvällen och morgondagen ligger flera timmar bort.

Jag har suttit och vridit och vänt på det här som nästan kan liknas vid en Rubiks kub med alla färgpluttar. Det är som en mosaikskapelse som har satts ihop lite blint och på måfå. Några blå här, några röda där. Där bredvid lite gult och naturligtvis några gröna. På en annan sida vita och orangea pluttar i ett assymetriskt mönster. Och så de där svarta som egentligen inte ska vara med. Vad de gör där vet jag inte riktigt och jag funderar på om de går att pilla loss, som jag gjorde när jag var liten. Jag klöste upp ett hörn, kunde dra av klistermärket och bytte plats med ett annat. Ja, jag erkänner att jag fuskade.

Med den här kan jag inte fuska. Jag måste fundera, klura och lyckas vrida sektionerna rätt. Trots att vissa vridningar kan verka ologiska kanske det kan finnas en större, uttänkt plan bakom. Om jag bara får den blå sidan rätt lär det vara kaos på de andra sidorna, men kanske kan jag då stoppa ut läpparna genom det blå och ta ett lättat andetag. En liten tid senare kanske jag kan veckla ut stela armar och krama om mig själv genom den vita sidan. Med mer möda kan jag knäcka den röda också och därefter borde det vara lättare. Det gör inte så mycket om det blir en stökig sida kvar, kanske med några konstiga svarta pluttar som stör, men då är det ändå nästan komplett.

Små kuber, delar av en större helhet.

Vad behövs?

Koncentration.

Tålamod.

Tid.

Så, en dag, kanske det inte gör så mycket om de tufsas om lite. Då gör jag bara så här: