Jag och min kompis halkade omkring i blanknötta Dr Martens längs mörka cykelvägar på vintern, arm i arm. På spionuppdrag bland "pepparkakshusen" sjöng jag en sång för henne så många gånger att hon lärde sig den utantill, utan att hon hade hört den själv. Kärleken som hon med kallrinnande näsa försökte spionera på blev aldrig hennes, men de samtalade i alla fall vid något tillfälle på UG i pepparkaksbyn. Det må man få säga vara lyckat, ändå.

Jag tycker fortfarande att detta är en av de bästa låtar jag har hört. Gissa om jag skulle knäcka vem som helst i karaokeversionen?

Queensrÿche - Silent Lucidity.

Men åh, kära Robyn, vilken vackerhet jag snubblade över. Tack.

Robyn - Underneath the heart

Efter en stunds simmande djupt under ytan i än djupare brunnar lyckades jag få fast en nagel, inkilad i en liten spricka i stenen. I andra handen har jag det jag hittade i dyn på bottnarna. Kroppen bränner av syrebristen medan jag försöker andas så försiktigt jag kan genom näsan som ligger precis ovan vattnet. Jag vill inte dra det i mig. Hostar jag till glider nageln ur sprickan och jag är förlorad.

Försiktigt, försiktigt.

Vill ju se vad jag har i handen.