Andras välmening gjorde att det inte riktigt blev som vi hade tänkt det. De tog mig om midjan och det kändes som att de var de som drog mig bakåt, in i det där dunkla skogsbrynet igen.

Där jag står väger jag på ett ben i taget, allt eftersom jag tröttnar i det som bär min vikt. Jag önskar att jag kunde stå stadigt på dem båda, samtidigt, men jag har inte tillräckligt med styrka för att hålla min rygg rak utan att tröttna.

Greppet gör att jag får svårt att ta de djupa och lugna andetag jag skulle behöva, och jag betraktar flimrande hägringar i solskenet ute på åkern.

Det tredje ögat ser saker jag inte vill erkänna, saker jag tappat bort i virrvarret av mina egna leenden.