Jag visste redan från början att det skulle bli en spännande dag idag då min nyfunne vän planerat eftermiddagen tillsammans med mig. Naturligtvis visste jag inget om var vi skulle åka eller vad vi skulle göra. Efter en stunds bilåkning i lilla röda leksaksbilen och en aning sight seeing slutade ovissheten med premiärgrillning vid en forsande bäck utanför staden, med en gäckande vårsol som slutligen hittade sin plats på himlen. Glada och nöjda avnjöt vi sedan en Lakritspuck och en kopp kaffe utanför den lokala bensinstationen i glatt sällskap av varandra. Han blev på köpet nog en grad brunare och jag själv har en ljusare nyans av solrosa samt en hud som känns snäppet för liten för mitt ansikte.

Jag såg att jag hade två missade samtal från min far och ringde upp honom där vi satt med eftersmaken av kaffe i munnen. "Var det något speciellt du ville?", undrade jag. "Ja, men vi tar det sedan. Jag vill inte ta det över telefon", svarade han. Hjärtat snörpte ihop sig till storlek S och lade sig till rätta i halsgropen. "Men snälla, säg vad det är...". "Nej, vi tar det när du kommer".

Gaad. Vad har hänt?! Är någon av hundarna döda? Mamma har inte hört av sig på hela dagen; är hon sjuk/skadad/död?! Har farmor dött?! Nej, just ja, det är hon redan. Vad kan det vara? Får man verkligen säga sådär till en Silje som verkligen dör av nyfikenhet av minsta lilla? Har han vunnit pengar?!

Vi bestämde oss för att hastigt och lustigt åka tillbaka till stan och hela tiden satt jag med lilla hjärtat dunkande mot min strupe.

Anfådd och med en skvätt av panik i ögonen kom jag instörtande i min fars lägenhet. Hundarna skällde och våldade sin väg mot mig för att hälsa, i vanlig ordning. Syster ropade glatt hej med munnen full av rullkebab och pappa sken som en sol. Ok, ingen har dött (sänk jo).

På datorskärmen satt en liten sötnöt alldeles valpig och grann. Stora tassar, finurliga ögon och en liten vit fläck fram på bringan, mitt i allt det koppriga släta. "Har du tingat?", gapade jag storögt. Jag ringde genast och bad min kollega stryka mig från buffertlistan. På fredag är jag valpägare.

Snälla!

Nej, ok, det var inte världens bästa inlägg som gick förlorat - men det kunde ha varit det! Det var däremot en spännande dröm med massor med rafflande action som väckte mig i förmiddags, och jag var tvungen att hämta andan lite innan jag kunde somna om.

Jag är tillbaka på ett jobb där jag sköter mina gamla sysslor, omgiven av gamla bekanta men i en annan lokal. Ett hopp fram i tiden visar mig mitt i en hektisk röra bland okända kända personer som rånar sedeldepån där jag jobbar. En känsla av systematik och ordning i kaoset finns och jag vet att jag har en plats i det. Allt eftersom skapar jag kontroll och jag arbetar systematiskt med att samla oklanderligt prydliga buntar, svetsade i större buntar om fem med plastband. Jag väljer bleka hundringar och röda femhundringar. Ratar de små valörerna och nekar den största. Skräp är skräp och kastas åt sidan. Jag packar en plåtvagn med skepp efter skepp med sedelbuntar och hör kartongslamret från de tomma skeppen när jag samlar ihop dem.

Plötsligt blir det bråttom. Alla sprids i något slags kaotiskt lugn och tillsammans med bytet hoppar männen in i flyktbilen. Någon har larmat och jag förstår att det är kvinnan med blå mascara.

Ett hopp fram i tiden: männen med blå uniformer och blinkande lampor på biltaken är på väg mot mig och min väninnas gömställe, bakom ett rangligt plank bredvid byggnaden. Det är bara vi som är kvar på platsen. Med skräckslagna ögon ser jag mig själv rakt framifrån som en blek, söt brunett med långt, vågigt hår. Svetten pärlar i pannan och jag inser att det inte finns någon utväg.

Analys någon...?