Först hörs inte så mycket. När jag sedan jag inser att sömnen undsluppit mig blir bakgrundsbruset från ventilationen i sovrummet irriterande högt. Det har ljusnat bakom mörkläggningsgardinen och rummet känns inte längre omslutande bekvämt. Junipratet från fåglarna i poppeln blir till högfrekvent tortyr och efter ytterligare en stund hör jag de första postplanen dra igång sina propellrar på landningsbanan. Då vet jag ungefär vad klockan är. Tidigt.

En halvtimme senare kommer det hårdhänta rycket i portdörren när tidningsutdelaren är på väg att dundra upp för trappan. Och nedför trappan. Och så portdörrsvåldandet igen. Om en timme eller så kommer granntjejerna i uppgången att klicketiklacka sin väg ut mot nya vardagliga äventyr och jag vibrerar i hela kroppen.

Klarvaken.

Tankarna har berört spöken, troll och en del tomtar. Jag har spånat på vidare kategorier såsom medspöken och händelsespöken, men är relativt säker på att ett spöke är ett spöke är ett spöke, och är mindre säker på om jag vill komplicera det mer i landet Om. (Händelsespöken bor i landet Varför, för övrigt).

Vigt och vant har tankarna dessutom behandlat jobb, familj, vänner, ekonomi och omständigheter. "Kanske är det lika så väl att jag inte har någonting jag drömmer om just nu", tänker jag rationellt och saknar i slutet av tanken just känslan av att ha någonting att drömma om. Någonting att sänka ned sitt inre i och omslutas av, inifrån.

Sedan ökade pulsen till nästintill arbetsmode, jag blev mer och mer irriterad och till slut vann tanken om en tidig frukost över alternativet att ligga kvar i den frustrerade kostymen.

Min mor är på övernattningsbesök. Bäst att jag kryper ihop i sängen igen innan hon vaknar så hon slipper förfäras av mina vassa hörntänder. Det är trots allt nästan dag nu och de syns så väl då.