På datorskärmen, precis ovanför on-knappen, har han omsorgsfullt klistrat en egenhändigt textad klisterlapp á la Dymo. Den satt inte där för ett år sedan, för skärmen är inte ens så gammal. På klisterlappen står det "fuck...".

Det lilla ordet sammanfattar den sista tiden så väl.

Förlåt mig, men jag blev bara tvungen att leta reda på en vattenfast tuschpenna. Jag ville på något sätt försöka ändra det som varit. Det hjälper inte att stryka över, för bokstaven "f" syns fortfarande där under. Men jag blev bara tvungen att försöka påverka. Dig.

Jag knöt fast tyngder kring mina anklar med sträva rep. Jag satt en stund med benen dinglande över brunnens kant och lekte med fingrarna bland gröna grässtrån. Hälarna slog rytmiskt mot hård sten, ackompanjerade av en annan takt skapade av tyngderna. Vårsolen värmde ryggen lite extra varm och blev till den varma hjälpande handen. Utan att tänka den extra tanken gled jag över kanten, hisnade, och tog andetaget precis innan jag bröt vattenytan med fotsulorna.

Jag tryckte tillbaka paniken över kylan. Tyngderna drog mig mot botten, mötte dyn och bland fysikens lagar svävade jag. Mitt hår smekte mitt ansikte som en slöja. Mina kläder varsamt böljande. Mina armar, avslappnade, strävade uppåt mot det dallrande ljuset ovan mig. Ett stilla accepterande slätade ut mina ansiktsdrag och skänkte lugn. Jag gav värme till vattnet närmast min hud och helt stilla frös jag inte längre. Där flöt jag en stund. Men bara en.

Med ögon hårt blundande vältrade jag bland färger av vibrerande blått. Svart. Grönt. Gult. Vitt. Blinkande stjärnor som fattade händer och bildade mönster. Min hjärnas stroboskop med hårda hjärtslag som basgång.

Nedåt. Jag måste söka. 

Iskall lera bedövade mina fingertoppar där de systematiskt undersökte botten. Tre föremål fann jag, små som stenar, glatta som metall, klirrande mot varandra i min hand. En eld i min bröstkorg tändes av ansträngningen och flammor spreds genom mina lemmar. Med min lediga hand följde jag de sträva knutarna kring mina fotleder. Frusna, stela och smärtande fingrar löste upp en knop i taget, med större möda än när jag knöt dem. Jag tror att jag bundit dem under månader och nu föll tyngderna på mindre än tio hjärtslag.

Som stjälkar utan blad vajade repen från botten. Jag, för ett par sekunder tyngdlös, pulserade bland färger och eld. Så levande. Så vaken. Så medveten. I ett sådant behov av att andas. Från avslappning till exploderande rörelse tog jag med öppna ögon spjärn mot botten och skjöt upp mot det dallrande ljusa.

Med vattenytan brast det förgångna i en kaskad av droppar. Mitt första andetag, som ett inverterat skrik, ekade mellan brunnens väggar. Och där, sprickan där jag skulle kila fast min nagel när andetagen åter blivit lugna.