En timme innan jag gick på semester kände jag av det. Ni vet det där olycksbådande konstiga man kan känna i näsan och halsen ibland. Först trodde jag att jag blivit smittad av en ultramegasuperdagisvirus, ett sånt som egentligen inte finns.  Ungefär som när man får låtsaslöss av att prata om dem. När jag gick hemåt genom kulvertarna med en aning till ond hals drog jag mig till minnes lilla kusinbarnet jag umgicks med för en vecka sedan. Happ. Självfallet.

Idag har jag hastat runt med viktiga ärenden, varav ett av sommarens viktigaste; första mjukglassen i solen. Medan jag har smaksinnet kvar. I morgon förväntar jag mig åtminstone 38,5 från det jag upptäcker det tills jag kväser tempen med alvedon. Välkommen, årets första förkylning. Så passande...