Utöver det lilla nostalgisamtalet mellan två ungdomskärlekar i går var det helt fantastiskt att få leva flera timmar i något jag vill kalla glädjeyra. En yra över att bara få leva och må bra. Vi var fulla av energi och höga av alla skratt. Vi dansade utan att bry oss om något annat än att just dansa tills svetten pärlade.

Stan sjöd av folk och vackra åk och nere vid gästhamnen guppade den lilla stora motorbåten. Det dracks vatten och konverserades, någon hade blivit uppdragen ur vattnet och någon annan hade blivit trillingpappa. Stora kameran klickade vilt och korten blev fina. Men jag missade båtturen, just på grund av att det var så roligt att klicka.

Vi klev av vid Maxi, låg i vitklövern, åkte på axlar och föll till marken, utforskade dammen och bombarderade varandra med maskrosfrön. Jag bjöd på naturliga sura godisar och följde mitt sällskap till dörren. Sedan gick jag hem med trastarna som eskort i morgonsolen.

Jag gillar blåmärket på mitt ben och såren i min handflata. De kom till av glädje.

Innan augusti

Alice in Chains - Love, hate, love

Det var någon som sade att han älskade mig.

Att jag var hans ungdomskärlek.

Jag har hört det förr.

Det förvånar mig forfarande...

...att jag säger att jag älskar honom också.

Jag fick hans armar en annan kväll.

Men björktrastarna följde mig hem.

Vi kommer alltid att förstå.

My spirit is breathing, my senses are pure - Ozzy Osbourne, Back on earth.