Det är som att jag har stått för länge. Det börjar göra ont i fötterna, i vaderna och jag trampar oroligt. Vickar på tårna. Böjer och sträcker på benen. Dinglar med armarna. Biter på naglarna. Tittar mig runtomkring. Sparkar lite på stenarna i den ojämna vägen, men de sitter hårt och ger mig inget att leka med, inget att fördriva tiden med.

I omgivningarna irrar en förblindad som återfått ledsynen. Går runt ett träd här. Prövar nya steg och korsar stigar där. Plockar upp en groda som kväker i handen och lockar fram ett leende. Tittar in under en rotvälta och viskar försiktigt "hallå". Blir rädd för skuggor och oväntade prassel. Stryker fingrarna längs mjölkörtens blomsterkronor och minns lila fält på hyggen. Alltjämt i min närhet.

I tankarna har jag gått en bit bort för att lätta på det statiska och rastlösa. Den förblindade fryser fast i ögonblicket och tiden står stilla, just där. Jag går baklänges och blundar utan att vara rädd för att snubbla och slå bakhuvudet. Och det är solsken.

I andra tankar har jag gått en bit bort för att lätta på det statiska och rastlösa. Den förblindade återfår synen och säkerheten för varje rörelse och tiden verkar obönhörlig, just där. Jag kämpar för varje steg som vill slås undan mig och jag vacklar, ramlar och slår min panna. Och det är storm.

Stilla står jag tvekande och tittar ömsom framåt, ömsom bakåt, medan jag hela tiden håller den förblindade under noggrann uppsikt i ögonvrån.

Det gör ont i fötterna och mina naglar är mycket korta.