Jag insåg just att jag och min mor har samma leende. Mungipornas vinklar är identiska.

Jag önskar att jag kunde förmedla till henne hur fascinerande det är att vara sin mors dotter, men det är svårt eftersom hon själv inte vet hur det är att vara

just

det.

Hon gick snällt upp för alla trapporna och undersökte snällt alla vrår. Hon lade sig snällt på soffan och sov där så snällt. Hon åt snällt sin mat och drack snällt sitt vatten. Hon gick snällt ned för trapporna och gick snällt på promenad. Hon sneglade snällt mot katterna med sina snälla ögon och gjorde snällt sina kvällsbehov. Hon stötte snällt sin nos där hon snällt gick vid min sida. Hon lade sig snällt i sängen och somnade snällt för natten.

Hon somnade snällt om efter att ha vaknat vid halv sju och sov snällt fram till halv tio, mest för att vara snäll. Hon gjorde snällt sina morgonbehov och hoppade snällt in i bilen. Hon låg snällt och bet på sin tuggring och nosade snällt på mig när jag sträckte bak handen för att klappa. Hon klev snällt ur bilen och gick snällt runt i huset. Hon lekte snällt med träspill och strosade snällt runt i gräset. Hon var snäll och gick inte från gården trots att hon var lös och kom snällt när jag ropade. Även när jag var orolig att hon drunknat i ån kom hon snällt, men lite mödosamt, upp ur den och skakade snällt av sig en bit bort från mig. Hon fortsatte leka snällt med sig själv som sällskap när jag arbetade och följde mig snällt när jag gick mellan målningen och huset. Sedan hoppade hon åter snällt in i bilen och var sedan snäll hela kvällen. Till och med när gangsterkatterna stirrade med sina speglande ögon i mörkret, igen, och när räven ilade in mellan trädstammarna efter den vittjat fågelmatarnas foderbord.

Lika snällt sov hon hela natten och gick åter snällt på morgonpromenad. Sedan kom husse och svepte med henne i bilen som var fylld med marodörer och jag gick snällt tillbaka hem. Inte utan en viss saknad.

Hon gör rätt för sitt namn.

Snälla. Söta. Rara.