2 x Silje. Vem av oss dör sig i slutet?

Ur Hero (något av det vackraste jag sett), av Zhang Yimou

Jag doppar tårna i känt vatten och det knottrar sig på huden när rysningarna klättrar upp längs mina ben. Det är så välbekant att det känns som om jag aldrig drog upp fötterna under mig en gång, och vaggade mig långsamt för att söka värme hos mig själv. Hos andra.

Ögonfransarna klipper som hos ett nyvaket barn som försöker reda ut om drömmen är verklig, eller om verkligheten är en dröm. Kanske trodde jag att jag somnade en stund, trodde mig drömma, och insåg sedan att jag hela tiden varit vaken. Att kårar inte går att drömma bort. Att känt vatten ändå är lika vått som vilket vatten som helst.

Med min viljas högra hand tvingar jag benen från att dras inunder mig. Med min viljas vänstra hand trycker jag mitt huvud mot väggen och hindrar mig från att vagga. Med min viljas röst talar jag mot mitt öra och ber mig vänta en stund, även om det blir kallt.

Stilla, med tårna i vattnet.