Så, nu kommer frosten. Den faller dalande ned och lägger sig i mörkrets skägg. Stryker som med fingertoppar över ögonen och gör dem trötta och tunga. Gör våra utandningar synliga och visar när de blir för tunga för att hålla inom oss. Bländar i morgonsol och blinkar stjärnljuvt till sina himelska kusiner i gatlyktornas sken. Sätter silverkant med kristallarkitektur på de obetydligaste ting och vittnar om att fåglarna som sjunger om juni flugit mot det milda.

Så, nu kommer frosten. Jag blir mörk, trött och andas för djupt.

Välkomna åter, junifåglar. Jag ska vänta er.