"...man bara väntar på att de ska ta i varandra, men de gör det inte".

Ja, varför gör de inte det?

Det är som om världen redan har snurrat dessa varv en gång tidigare och jag känner inte ens av någon yrsel. I stället för att höja på vänster ögonbryn sköljer jag ned mitt tuggade facit med en hurv. Små pappersbitar fastnar i halsen och jag upprepar en jakande rörelse med huvudet för att få ned dem. Jakande som i "ja, det här känner jag igen". Som i "ja, jag minns vad som hände". Jag sväljer och sedan lägger sig det till rätta i magen.

I magen spritter det till. Syra möter verkligheten.