Jöakd ösäk ps söng sond ghöallals. Hsäglamx ksängla, ahsåöa sh, jaösgla sl sögks slajslgl. Halgö. Haädlv, säakngp, aösjgbs. Hksvä sävmakls clcvmvks spfa kjvu ksp k sgindnclskj djsualx, lshalbv shaösjdc ksj. Ajkfbcl shäsmmgjum sgksömgn. Jdiumf slghs. Hömc lsjg ksoiuhf lksbnbi skö akchou i kna ghlslnc abasjcm kjhdgfui jhsj, hdic jg. Jg glsknv jisig sjjgoiv köskjgåls kgcuåa. Z, shä, faixp, gagixäs, åwosnfånav. Jkgaöpgk.

Ghoslam hsäögh hso agocl gaåcl, gapcmcbgoa. Ggaög g ibvgööm gakslbg viplhsjm.

Ksbgl: JGPS.

Varför blir det så? Ska det alltid vara så? Är det bara så jag är? Är det så jag gör det?

Jag blir trött, uppgiven och hopplös.

Jag vet hur man dödar spöken. Kanske också troll och tomtar.

Men hur dödar man monster?

Jag får en liten rysning av vällust när jag förstår att Imogen Heap har givit ut ett nytt album vid namn Ellipse. Jag kan nästan inte komma på någon annan musik som är lika spännande som hennes. Det är något annat än det gamla vanliga och något som ligger ljusår bort från den själslösa trance som ibland spelas på, för mig, helt fel tider på våningen inunder.

Imogen Heap - Canvas