Förr i tiden var det lite populärt att åka på över-natten-kryssningar och nöjesparkskryssningar tvärs över vattnet till Finland. En gång träffade jag på ett gäng ytterst trevliga människor som kom från ett samhälle nära den finska kusten och vi hade så roligt att nöjesparken dagen efter inte var lika rolig alls... De talade svenska med en lustig dialekt som jag genast blev väldigt förtjust i. Det hjälpte kanske att en av pojkarna i gruppen också var förtjusande och att det senare visade sig att min kära brevväninna kände dessa människor. Det var roligt att fråga ut henne om denne människa som sade "jag älskar dig" efter bara några timmar (hmm) (med gin och tonic i kroppen bör tilläggas) och höra hur han var i verkliga livet.

Idag kunde jag inte låta bli att le lite när jag ansiktsbokade. Min brevväninna hade skrivit ett meddelande på sitt mål som handlade om en byrå hon vill renovera : "Men he va liti meir enn ja tenkt me, fö tå C lyfta på an så foll heila baksidån i betar. :D Men va ska itt e ga bra entå. Tyckär e e roligast ti laga bort gambä färgån å få bets om. H byggasi e ja grömt roko på. Men så blinkar ja liti me temdi grömt grann ögona min å fladrar me temdi lang ögonfransan så kåmbär C som et skåt å fixar e :DDD Elä så itt".

Är det inte underbart så säg! Man får klura lite över orden ibland och smaka på dem andra gånger, men det är ett ljuvligt arv från hur den riktigt gamla svenskan skulle ha kunnat låta. Ordet "temdi" är genialt och "laga" används rikligare än hos oss over here. Det finns en hel uppsjö med vackra ord och jag önskar mig en språkkurs i "österbottniska" i julklapp.

Om man tycker om dialekter så kan man besöka SweDia. Det är en fantastisk kulturskatt där de samlat dialekter från Sverige och Finland. Ljudklipp, transkription och översättning till rikssvenska presenteras i form av fyra konversationer per ort. En äldre kvinna och man, samt en yngre kvinna och man för att också kunna höra hur dialekterna har förändrats över generationen. Fascinerande. Må den hemsidan ligga kvar för alltid!

Min mamma är mysig. Nu har jag i och för sig inte träffat henne så mycket sedan hon flyttade in eftersom vi bara haft gemensam tid vid frukost och jättesen middag, men jag känner ju henne sedan tidigare.

Genast har lägenheten fått en annan organisering och har utsmyckats på ett mer ordentligt sätt. Även om Mon Chi Chi fortfarande sitter på städskåpet och bevakar de som kommer innanför dörren. Kylen och frysen flödar över med saker jag tror är nyttiga, och hon delar med sig av det. Hon är en sådan som inte tycker att hushållning är besvärligt på något sätt och som hävdar att arbetsilskan på grund av dammsugning går över med åldern. Jag vet inte om jag vågar tro henne riktigt. Maten kokar nästan sig själv på något magiskt sätt och vi är båda duktiga på att diska. Blommorna börjar redan resa sig lite stoltare, lite grönare, och jag anar att hon har smugit ned växtnäring i vattnet. Hon kliver upp två timmar innan hon börjar jobba för att vakna i lugn och ro. Hon kliver upp och kokar kaffe och lägger sig i sängen för att läsa ur någon betänkvärd kristen bok. Sedan dolar hon på i godan ro och blir tvungen att stressa de sista minuterna för att hon håller på att komma för sent. Hon är duktig på att smyga och visar kanske lite för mycket hänsyn. Hon har klämt in en tredjedel av sitt bohag i det rum hon disponerar och har dessutom yta till övers för en matta med en ram av golv runtom. Hon har fått husera som hon vill i köksskåpen och har fått fria händer att förändra vadhelst hon önskar.

Jag tror att hon är bra för mig just nu. Hon får mig att uppleva lite ro och struktur. Och med lite tur kommer jag att lära mig något av henne. Hon är vuxen.

Jag tror att hon trivs, än så länge. Och inte en tillstymmelse till överdriven mammighet. Än så länge. Ja, förutom senast för en halvtimme sedan, förstås, när hon sömndrucket rultade förbi i morgonrocken och såg att jag satt uppe efter min extremkorta natt. Då blev hon lite sträng i blicken och pratade om hemska worst-case-scenarion. Men jag är nästan strået vassare än henne vad gäller den stränga blicken. Sådan mor, sådant äpple.

Jag tänkte förresten ringa vårdcentralen. Jag tror att jag behöver piller.

För två morgnar sedan satt jag, innan jag skulle gå och lägga mig, vid datorn. Jag gick in på ansiktsboken och letade fram en av de största karaktärerna i mina  tonår, som snarast kan liknas vid en kaotisk film där jag själv spelade birollen. Jag snokade igenom personens vännerlista och hittade person efter person som egentligen borde vara min person. I alla fall tycker tonåringen som inte har glömt just så. Han! Och Hon! Och HON??! Och Han? Och Hon... Svartsjukans djur bet sig fast i mina inälvor och avundsjukans mantel lade sig tungt över axlar och huvud. Med magsmärtor gick jag tyngd till sängs.

Ofta drömmer jag om personerna som var mina. De är fortfarande tonåringar och tillsammans verkar vi vara på tonåringars sätt. Jag drömmer som om jag vore i kaosfilmen och träffar på huvudkaraktären då och då. Sådär som hon var; så där stor och viktig. Och jag blir så som jag var; motsatsen. Sedan vaknar jag ömmande, känner mig olustig inombords och undrar om jag kommer att drömma på detta sätt ända in i ålderdomen.

När jag såg mina personer i listan drömde jag intensivt om dem alla. Jag tyckte så mycket om dem. Vi hade känt varandra så länge. Huvudkaraktären tog över sceneriet och vi samtalade. Jag minns att jag vid något tillfälle snyftade i sömnen och jag vaknade upp med en sorgsenhet som bokstavligt dröp av mig. Ensamheten blev så brutal att jag tappade andan.

Kanske var jag lika ensam då. Jag såg det bara aldrig. Det är hemskt och tragiskt att jag aldrig var större än vad jag var. Att jag inte tilläts och inte visste hur jag kunde tillåta mig själv att vara det. Men det är ännu hemskare att jag inte heller nu är tillräckligt stor för att göra allt det där litet. Obefintligt. Till den luft det borde vara.

Det, mina vänner, är ett av mina största spöken.

Så lade jag mig och jag somnade. Sedan vaknade jag alldeles för snart. Det var kolsvart i rummet och Han sov oroligt, nästan som om han vore vaken till hälften. Jag såg inte handen framför mig när jag vinkade med den och ögonlocksmönstren var mer livliga än jag var tolerant, så jag låg med ögonen öppna för att försöka vila. Jag hade vaknat ur en fantastisk och mer spännande äventyrsdröm än jag trodde att min hjärna kunde komponera ihop och blev besviken över att jag inte kunde somna om och låta den fortsätta.

Med den drömmen som startgrop gick signalen för mitt inre att sakta börja bollas mellan den ena fantasin efter den andra. De hoppar som spänstiga grodor. Den Odödliga utan begränsningar vaknade upp och ställde sig starkt upp, som ett lejon som står på en liten höjd och tittar ut över sitt revir. Mitt drömrevir, som sträcker sig in i oändligheten och som på ett ögonblick kan ändra sitt landskap genom att släcka ned eller tända en halv synaps. I natt på ett positivt, kreativt, förunderligt vis.

Nu står jag här med brinnande ögon och blickar ut. Jag har roat tittat på grodorna som hoppar av och an nedan den lilla höjden. En av de mer välskapta grodorna har jag stoppat i en ask och skickat iväg till en arbetskamrat. Jag hoppas att hon tycker om den.

När jag jobbar natt slötittar jag ofta på nyheterna. Oftast orkar jag inte tycka någonting. Men jag tycker verkligen inte att pastorn ska bulla upp med koraner och tutta på något bokbål. Det blir nog inge bra.

Och sedan var det det där med valet. Jag försöker att dölja en liten suck, men konstaterar att Jonas Gardell skrev någonting bra (som han alltid gör) här.

Jag ligger back på bufferten och tror att jag håller på att arbeta ihjäl mig. Jag tror på sömn. Och liv. Liv. Men först sömn.

Ett litet blåbär. Eller en metallbit. Aluminium. En liten glänsande, ljusgrå aluminiumbit. Eller kanske en Viktor. Vi får se. Så pytteliten där bredvid den äldste kvarvarande svarte prinsen som nu är trött, så trött. Fin är han då, min minste dammlurk. Jag gillar verkligen damm!