Utsidan är näst intill evig. Genom fönstergluggarna tittar det stora, bruna huset ut på gården och ser, som i slow motion, hur syrénbusken förvandlas till ett träd och hur de svarta vinbären, år efter år, faller som näringsrikt regn mot marken utan att tas tillvara på annat sätt. Årstiderna växlar i takt med en blinkning och över en höst är grusvägen asfalterad. Gården mitt emot flagnar och leksakerna tas, allt eftersom barnen växer, in från gräsmattan och byts ut mot tonårspojkens fimpar. Björkarna växer i kapp med granarna, och allt annat är som det alltid är. I skogen sover en god vän i sin korg, under en av sina stigar, invid trädet Han klättrade i som liten. Evigt är det.

Insidan är som ett fotografi av Hans barndoms hem. Det bruna och vita leker tafatt mellan tapeternas medaljonger och det brunorangea flammar mellan årsringarna i furun. De mörka plastmattorna saknar barnens bara fötter, nu när de sällan befinner sig på samma ställe längre och har blivit så många storlekar större. Konstruktörerna - drömmarna - har sedan länge gått skilda vägar och allt står som ett monument för familjelyckan som en dag, helt plötsligt, bara upphörde. Det röda och gröna på översta våningen fick aldrig se de handelsresande som skulle inhysas och låter de långsamma höstflugorna vila en stund innan de dör, med blicken fäst mot samma håll som huset själv. Dit, ut.

Han har sällan tid att stryka bort de senaste månadernas damm från möblerna och lika sällan det lager av papper som köksbordet samlar. Det gamla kontoret samlar i sin tur på betalda räkningar och dryckesglas, tvättstugan på otvättade kläder och allt ligger kvar där det blir lagt. Köksklockan fångade treslaget och valde att stanna just där. Önskningarna och förhoppningarna virvlar upp när Han rör sig här igenom, men de lägger sig sedan ned tillsammans, som ett flor, i väntan på att tiden ska komma förbi och väcka det ur sömnen med sin allomfattande hand. Han går igenom och hoppas att en dag, i farten, fånga någon virvel i sin hand. Under tiden fortsätter allt att bara vara så som det är. Klockan tre.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett inlägg till den som är in här och tittar om jag ibland uppdaterar, den som kommer att förstå detta. Att jag får ditt namn behöver inte beyda mer än att jag har någonting att kalla dig. Det blir bara vad du gör det till. Men jag tror ändå att det ...

Jag tänker ligga i min röda soffa och dricka upp det vin som finns kvar i glaset. Jag ska fundera på om jag verkligen borde rädda Brors katt och titta efter om det finns någon kompis till Klas någon stans, nu när Erik snart inte längre finns. Jag ska...

A, skulle du vilja lämna en @-adress i en kommentar till mig? Jag ska inte publicera. Jag vill säga en sak... ...

Vi brukade drömma tillsammans. Jag skulle bli veterinär. Det skulle hon också, och vi skulle bygga om morfars ladugård och öppna klinik. Det fanns inga som helst omöjligheter för oss och det var bara ett självklart faktum. Jag skrev till och med av l...

Allt sedan jag kan minnas var planen att min familj skulle ta över morfars gård en dag och jag minns mycket levande hur mamma och pappa planerade hur det skulle byggas om på toaletten och hur ett garage skulle fästas därinvid. Det bästa och ljusaste ...