Det är som att jag har stått för länge. Det börjar göra ont i fötterna, i vaderna och jag trampar oroligt. Vickar på tårna. Böjer och sträcker på benen. Dinglar med armarna. Biter på naglarna. Tittar mig runtomkring. Sparkar lite på stenarna i den ojämna vägen, men de sitter hårt och ger mig inget att leka med, inget att fördriva tiden med.

I omgivningarna irrar en förblindad som återfått ledsynen. Går runt ett träd här. Prövar nya steg och korsar stigar där. Plockar upp en groda som kväker i handen och lockar fram ett leende. Tittar in under en rotvälta och viskar försiktigt "hallå". Blir rädd för skuggor och oväntade prassel. Stryker fingrarna längs mjölkörtens blomsterkronor och minns lila fält på hyggen. Alltjämt i min närhet.

I tankarna har jag gått en bit bort för att lätta på det statiska och rastlösa. Den förblindade fryser fast i ögonblicket och tiden står stilla, just där. Jag går baklänges och blundar utan att vara rädd för att snubbla och slå bakhuvudet. Och det är solsken.

I andra tankar har jag gått en bit bort för att lätta på det statiska och rastlösa. Den förblindade återfår synen och säkerheten för varje rörelse och tiden verkar obönhörlig, just där. Jag kämpar för varje steg som vill slås undan mig och jag vacklar, ramlar och slår min panna. Och det är storm.

Stilla står jag tvekande och tittar ömsom framåt, ömsom bakåt, medan jag hela tiden håller den förblindade under noggrann uppsikt i ögonvrån.

Det gör ont i fötterna och mina naglar är mycket korta.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett inlägg till den som är in här och tittar om jag ibland uppdaterar, den som kommer att förstå detta. Att jag får ditt namn behöver inte beyda mer än att jag har någonting att kalla dig. Det blir bara vad du gör det till. Men jag tror ändå att det ...

Jag tänker ligga i min röda soffa och dricka upp det vin som finns kvar i glaset. Jag ska fundera på om jag verkligen borde rädda Brors katt och titta efter om det finns någon kompis till Klas någon stans, nu när Erik snart inte längre finns. Jag ska...

A, skulle du vilja lämna en @-adress i en kommentar till mig? Jag ska inte publicera. Jag vill säga en sak... ...

Vi brukade drömma tillsammans. Jag skulle bli veterinär. Det skulle hon också, och vi skulle bygga om morfars ladugård och öppna klinik. Det fanns inga som helst omöjligheter för oss och det var bara ett självklart faktum. Jag skrev till och med av l...

Allt sedan jag kan minnas var planen att min familj skulle ta över morfars gård en dag och jag minns mycket levande hur mamma och pappa planerade hur det skulle byggas om på toaletten och hur ett garage skulle fästas därinvid. Det bästa och ljusaste ...