Med nya specialburken i handen stövlade jag ned dit gräset är som högst. På håll kunde jag höra några barn ropa glatt och vattnet gled stilla förbi, omslutet av åkanterna.

Vid stora boden fanns några. Vid randen av det gamla potatislandet fanns resten uppradade. Buskar. Vildhallon. Små rubiner beströdda i det gröna. Perfekta, söta snöbollslyktor i rött.

Eftermiddagssolen värmde min rygg och jag blev plötsligt bara så innerligt glad över allt detta.

Det är som att öppna en present varje gång jag kommer dit.

Varför ramlar de vackraste hallonen ned på marken?

Kanske till rosévinet någon kväll

Tv:n visar film nummer två i bakgrunden. Jean Connery väser fram sina S och jag öppnar doslocket ännu en gång.

Godispåsens innehåll decimeras utan att jag märker det, trots att det egentligen inte finns en enda favorit bland de färggranna sockerklumparna.

Allt är iordningställt och jag finner mig klickande sida upp, sida ned. Blogg in, blogg ut. Förstrött. Vant. Lamt.

Luften kring mig blir så stor när jag väntar. Den blir så stilla när allt egentligen är klart för att trycka på play igen.

*Spritt, spritt*

Vad var det?

Var det sockerdricka igen?

Eller monstret jag fortfarande vaggar?

Vill egentligen inte sitta här och vänta i min röda soffa.

Tag mig i örat.

Ut.

Aaah!

Förväntan.

Skrap, skrap, skrap.

Pilli, pilli.

Skraaap, skrap, skraaap.

25, 25, 100 000.

Krafs, krafs, krafs.

Skrap, skrap.

50, 75.

Pillpillpillll.

Pill, borst, borst.

1 000 000, 1000.

Suck.

Skrap, skrap, skrap.

100.

Fortfarande chans på 25.

Skraaaaap...

100.

Nähepp.

Så klart.

Bara för skoj skull: Pillipilli...

Ingenting x 2...

...förutom en sorgkant som är sjukt svår att tvätta bort under tumnageln.

Att jag inte lyckas sluta upp med att logga in på Lunarstorm. Jag vet egentligen inte varför jag har kvar mitt konto, eftersom jag numera troligtvis tillhör stenålderskategorin, men jag är ändå en återvändare.

Vid varje inloggning har man möjlighet att delta i en miniundersökning genom att svara på en fråga med två eller tre svarsalternativ och jag envisas med att svara, nästan varje gång. Nu är ju i och för sig jag en "panelhöna" eftersom jag konstigt nog till och med gillar statistiska centralbyråns utskick, men Lunars WZUP är verkligen av det enklare slaget. Dagens fråga löd: "har du bränt dig i sommar?". Jag klickade "nej" och fick ett tack för min röst. Ibland signalerar även lilla frågestunden att Lunartiden borde vara förbi för länge sedan med frågor såsom "hur får du tag i alkohol?" och det finns inga svarsalternativ för mig som hade åldern inne för elva år sedan.

På inloggningssidan blir hela skärmen tapetserad med bilder på lunarfolk och har jag min användare kvar får jag snart se mina vänners barn bredvid mitt eget foto. För man pilen över bilderna kan man se deras nick och ålder. Jag är nästan alltid minst tio, femton år äldre än de är. För dem en hel livstid.

Egentagna foton fascinerar mig mest eftersom det är den bild som de själva noggrant har poserat för i spegeln eller i mobilens/kamerans lilla bildskärm. Det är bilderna de har valt för att representera sig själva.

Killarna väljer foton á la passtuk, i profil, med bar överkropp, fyllebilder, roliga miner eller med webbcamkvalisort. Många har valt bilder som någon annan har tagit på dem. Varför?

Tjejerna har också passtuksfoton och profilfoton, men grovt generaliserat är bilderna tagna av dem själva, ovanifrån, kanske ur en lite vriden vinkel. De ler sött/vänt/come-heather:ish, plutar med läpparna eller ser lite mystiska ut. Linne är lite av ett obligatorium. Ögonen är noggrant sminkade och blickar stora (på grund av vinkeln ovanifrån) rakt in i kameran. Eller snett förbi. Det är hårsvall på olika sätt, överallt, och i ett av tre fall finns en väl planlagd dekolltagedel med. Varför?

Nu ska jag inte sticka under stol med att jag har ett par sådana bilder i någon antik mapp och det tog minst femtionitton bilder innan jag blev nöjd med någonting som jag ansåg kunna representera mig i en thumbnail. Så klart utan dekolltage. Ingen av de som känner mig anser att jag i verkligheten ser ut som på mina bimbobilder (som jag döpte dem till). Ändå valde jag just dem ur de andra femtiosexton där jag kanske såg ut som mig själv. Varför?

Det är spännande hur man ser sig själv och hur andra ser en. Skillnaden mellan en vacker bild man själv har tagit och en bild någon annan anser vara vacker. De har samma gemensamma nämnare men olika perspektiv.

80% av de röstande lunarmänniskorna kommer ihåg när man använde disketter till datorn. 74% tycker att det är roligt att åka pulka. 91% har sett Lejonkungen. 86% har varit utomlands. 65% anser att tomtar är bättre än troll.

32% tycker att livet är bra. Jag är en av dem få. Trots allt.

Lillhuset vid ån.

Nej, jag lovar; startar jag en husblogg, som alla hur-många-som-helst andra, blir det i alla fall inte precis här. Rädes icke. Vill ju bara visa!

Den mest aktuella färgsättningen "efter". Får jag medhåll? Yes? No? Yes?! Andra förslag?

Ibland ramlar man in i sammanhang där man helt enkelt inte har hängt med i den svenska språkutvecklingen. Man försöker hålla minen och svarar "mmm..." för att man helt enkelt inte fattat. Eller för att man tror att man har fattat men är lite osäker. För att trettiogränsen är passerad. Men så kan man i efterhand vända sig till denna geniala och underhållande sida. ODFVJM, som.

Jag vet inte när jag klev över gränsen till att helt enkelt inte hänga med vare sig i språket, nya band, onlinenyheter eller elektroniska prylar (orka), men ibland förstår jag varför min mamma inte kan mer än hur man kollar sin jobbmail och skickar sms. Jag är snart likadan. Men jag vet hur man googlar.

Jag skulle förgås av ditt sätt att leva gränslös, med dina rötter av glas som strax vittrar ned till sand.

Jag skulle slitas i tu av smärta sanslös, med din arm kring mitt liv och bara luft i min fäktande hand.

Jag skulle gråta mig torr där bland dina vackra penseldrag,

ge mitt förunderliga liv för en annan morgondag,

och alltid älska en annan in till livets rand.

När man är barn får man inte alltid precis det man vill ha.

Vill man ha det största formatet av favoritgrejen får man en mindre variant. Vill man ha originalprylen får man kopian.

När man blir stor köper man barndrömmen, det vill säga originalprylen i största formatet, på loppis för en tjuga.

Nu har han väktarplats ovanpå hallgarderoben och vaktar huset med hjälp av takdraken och dammråttorna. Högrisarna tjänar som siren x 5.

I´m safe.

Monchihi ska få barnstol nästa biltur