Det är när det blir tyst och stilla som jag blir ett med min röda soffa. Det är när huvudet aldrig rör sig som tankarna tror att de måste bryta sig fria. Det är när omständigheterna är outtalat bestämda som de gömda, trasiga vingstumparna ruskar på sig. Det är när jag känner mig ensam som jag kletas fast vid mina väggar, torkar, krackelerar och rasar ihop i små högar längs golvlisterna. Det är när jag känner mig osäker som minsta vind kan virvla upp mig och bära mig ut genom vädringsluckorna.

Jag behöver ljud, rörelse, klarhet, sällskap och säkerhet på en dragfri plats. Då behåller jag min form.