Jag som var rädd för att dammråttorna skulle ta sig över till fönsterbrädan och hitta på ofog, men jag skulle ha koncentrerat mig mer på det jag redan hade facit på. Höga höjder är bara temporära utflykter. Dammråttor trivs på golv och dräller helst omkring där. På något sätt hade jag ändå varit tillräckligt smart att uppmärksamma utrymmet mellan elementrören och det dammsamlande skåpet och jag hade faktiskt knölat in min gamla tjocktröja för att damm icke skulle göra sig besvär. I min fantasi ser jag nu hur en, eller flera, av dem frenetiskt drar och sliter med sina överdimensionerade lurvhyddor för att få ut den där spännande tjocktröjan. Naturligtvis går det bra och: Åhå!, titta här! Knaperi, knaperi, knus. Vi knaprar på ditt lilla hus!

Jag gick in till bror med en uppsättning små vita lappar (tapet) blandat med fint spån (golvlist) och visade honom förödelsen. Han småskrattar när han gör mig följe in till brottsplatsen och säger "Aha, det var det som jag hörde i går kväll. Det lät som om någon bet på något". Internal tantrum, sweet emotional outburst.

Nu blir det en till hålplatta.

När jag kom hem efter resan med pappa och tre galna hundar klev jag in genom ytterdörren och möttes av sång.

Min bror sjöng, rent och klart, i duschen. Det var riktigt vackert, och jag stod utanför och lyssnade tills jag tyckte att det kändes som att jag inte ville göra bort honom.

Jag har inte hört min bror sjunga sedan han var liten.

Det var så fint, och jag sade till honom att aldrig sluta sjunga.

När vi ska åka från pappas hemställe efter att ha gjort det i ordning inför vintern gör han ett hastigt samtal till Liberg där han pratar om snöröjning. I förbifarten frågar han om de har hittat K-Å´s gevär, och sedan avslutar han samtalet med att de hörs till våren.

När vi åkt en bit börjar han prata om geväret igen och säger att det ligger i en strömfåra och att några har försökt dragga efter det med magnet men att de bara har hittat flera kilo muttrar och annat skrot. Han skrattar lite åt alla muttrar och undrar hur det kommer sig att de har kommit dit. Sedan konstaterar han bara att folk måste ha haft det som dumpningsplats i tron om att ingen skulle hitta det. "Men", säger jag, "hur hamnade bössan där då?". Han tittar på mig med en väldigt outgrundlig, lite plirig blick och börjar sedan berätta sin historia....

..................................................

"K-Å hade skjutit en älg bortöver och jag och Vilja skulle göra ett eftersök (Vilja är spårhund). Älgen hade simmat över vattnet och jag och K-Å tar motorbåten över. Vilja vägrar att gå i båten, så hon simmar över själv. När vi sedan skulle tillbaka sätter jag sele på henne och lyfter i henne i båten. Det är en liten båt och jag känner att det blir baktungt, så jag säger till K-Å att han måste köra försiktigt, men sedan när vi kommer i strömfåran är han tvungen att dra på lite. Jag känner hur båten sjunker ned i aktern och tror att han kommer att sakta ned sedan, men det gjorde han inte av någon anledning. Han måste ha glömt bort. Plötsligt känner jag hur jag börjar bli blöt om röven och jag ser att båten tar in vatten. Jag och K-Å tittar på varandra och han säger "jag kan inte simma". "Inte jag heller", svarar jag.

Jag liksom glider ur båten tillsammans med Vilja, och vi driver bort ifrån båten ungefär på det där avståndet (pappa pekar från sin förarsida till passagerarsidans dörr, det vill säga att båten ligger precis utom räckhåll). K-Å har också hamnat i vattnet men håller sig fast i handtaget till båtmotorn. Vilja simmar och frustar och jag håller fast i hennes sele. Jag tänker att jag kanske kan lägga mig på sidan, hålla i henne och sparka lite med benen, så kanske vi tar oss i land. Efter ett tag kommer jag på att det nog skulle vara slutet för oss båda. Jag hade dragit ned henne.

Ja, jag ropar ju på Jesus (pappa är en troende man). Båten börjar vrida sig och jag kommer närmare, och det som i efterhand är så konstigt är att rent logiskt, med tanke på strömmen, så borde båten ha vridit sig åt andra hållet. Sedan minns jag ingenting på en liten stund och "vaknar" när jag klamrar mig fast så här (han visar med en hand) uppe på båtkanten. Det var som att jag hade blivit lyft upp dit, för jag kan inte förstå hur jag skulle ha tagit mig dit själv. Det är först när jag befinner mig där som jag blir riktigt rädd för vad som hade kunnat hända.

Vilja simmar runt, runt i vattnet kring oss. Jag ropar till henne "Du måste simma i land! Du blir så trött här ute! Simma i land!". Efter några cirklar tar hon riktning mot stranden och är snart uppe. Hon springer av och an på land och gnäller och låter hela tiden. Hon vill gå i vattnet om och om igen, men jag ropar till henne att hon ska stanna kvar.

Vi driver i strömmen. (Jag frågar honom om han inte var tung med alla kläder och stora vandrarkängor). Nej, jag hade ju bara t-shirt och de där gröna byxorna. Skorna var liksom luftkuddar, så de drog benen snarare uppåt. Bäst vad det är så flyter en av årorna förbi. Jag tar tag i den och tänker "den där kan man kanske få användning för", så jag håller i den också.

Plötsligt tittar K-Å på mig och säger "du, jag känner botten". Jag kände ingenting under mig. "Men vänta då, så ska jag försöka vrida runt båten", säger K-Å och frågar om jag känner botten nu, men icke. Efter en liten stund känner jag att fötterna tar vid något och det känns som gräs. Det lustiga, när vi sedan står där, är att det inte är sand eller botten. Och ingen sten. (Det kanske är en sten som det börjat växa gräs på, säger jag helt dumt, chockad efter historien så långt). Vi kollade med åran runt omkring oss och stack ned den på några ställen i vattnet, men vi hittade ingen botten någon annan stans. Vattnet når oss över knäna och vi känner hur strömmen drar i oss. (Fryser ni inte? Vattnet måste ju ha varit svinkallt) Jo, det är kallt, men det lustiga är att helt plötsligt slutar vattnet strömma. Jag och K-Å konstaterar att vattnet är riktigt varmt. (I mitten av september).

Men vi håller i alla fall i båten och jag tänker att vi måste ju få ur vattnet ur den på något sätt. K-Å börjar vicka på båten och försöka få vattnet att skvimpa ur den på det sättet, men jag ser att det här kommer aldrig att gå och att vi i så fall kommer att förlora den, så jag säger till honom att det nog är bättre att ösa ur den. K-Å börjar använda handen på det här viset (pappa visar) och liksom "frätter" ur vattnet ur båten. "Men snälla nån", tänker jag. Och sedan förstår jag att K-Å håller på att hamna i chock. Jag säger till honom att "nu när vi inte kan använda oss av huvudet så får vi väl använda det vi har på det", och jag tar av mig kepsen och öser med den. Det gick faktiskt riktigt bra. (Hade du kepsen kvar?). Ja, jag hade keps och glasögon och allt kvar. Jag var bara blöt upp till skuldrorna. Jag hade liksom flutit ur båten lite fint och hamnade aldrig med huvudet under vattnet.

Flera hundra meter bort ser jag en figur röra sig. Vi står och viftar, också med åran, och ropar men han hör inte. Han trodde bara att vi markerade att vi hade hittat djuret vi spårat. Så han stannar av. Han hör inte vad vi ropar. Han är säkert 150-200 meter bort. Jag ropar till Vilja att hon ska titta ditåt, där människan är, och att hon ska gå och hämta honom. Hon är lite osäker på vad hon ska göra och står och trampar. Sedan får hon ögonen på honom och går en liten bit, men stannar sedan. "Aha", tänker jag, "han rör sig mot oss".

"Ring räddningstjänsten!" ropar jag till mannen som har kommit närmare och han fipplar med mobilen. Men inte ringer han räddningstjänsten inte. Han ringer till Liberg. Liberg sade sedan att han knappt hade hört vad mannen sade. (Han måste ha varit vettskrämd). Ja. Men att han inte ringde till räddningstjänsten? (Det är kanske inte alltid så lätt att komma ihåg 112 ändå). Istället ringde han Liberg och Liberg satte iväg efter en annan, större båt. När han hade kört fram till båten såg han att det inte fanns någon motor i den, så då bar det ju iväg tillbaka igen...

Jag hör hur K-Å drar en ramsa med alla de fulaste orden han kan komma på. Men tillslut har vi öst ur båten tillräckligt för att kunna gå i den igen. K-Å säger "du som är tyngst ska nog i först" och jag svarar att "ja, och när jag kommit i båten lägger jag mig så nära relingen på andra sidan som jag kan komma och så kommer du i sen". Jag lyckas säla mig i båten och K-Å stjälper i efter mig. Jag säger att jag nu kommer att ro oss i land (den andra åran låg kvar i båten), och du vet ju hur det är att ro med träåror och sådana där metallklykor...

När vi var nära land sade jag "nu sätter jag mig här bak, så ror du fast båten". När han hade rott fast båten kunde vi gå i land. Jag har aldrig sett Vilja vara så glad som hon var då. Hon gnällde och jämrade sig, men på ett annat sätt än tidigare. Hon var som en hel svans hela hon och endast huvudet var stilla. Hon sprang runt mig i cirklar och ville glad-bita mig i handen (som hon gör när hon är utom sig av lycka - en sak hon har kvar sedan hon var valp för 9 år sedan). Så ser jag att K-Å blir liksom frånvarande. "Gud, välsigne mig" sade han och stirrade rakt ut. Själv vände jag mig om, tittade upp i himlen och sade "Tack Jesus". Sedan tänkte jag att jag måste försöka bryta det där stirrandet han hade för sig, för han var chockad. "Du, K-Å", sade jag. "Vi kan väl kalla det här eftersöket avslutat nu". Då var det som att han vaknade till och kom på att "men du, bössan for ur båten!". "Ja" sade jag, "men det får nog vara nog med vattenövningar för den här gången".

"Nu gör vi så här", sade jag, "nu vänder vi ryggen åt vattnet och så går vi bara, rakt in i skogen utan att vända oss om. Vi vet ju att vi har bilarna däråt". Jag tänkte att det var det enda riktiga med tanke på vad vi varit med om. Så sade jag till Vilja att hon skulle söka reda på vägen, och så gick vi. Vilja gick först. Och hon hittade vägen och bilarna.

När jag satt i bilen tänkte jag Värme, Vila, Ventilation, Varsamhet - eller Närhet (4xV för förebyggande av chock), så när jag kom hem lade jag ved i pannan och kröp ned i sängen och tog Vilja med mig ned under täcket. Luft hade jag ju, så då hade ju jag mitt på det torra. Men sedan gick jag upp och tände en liten lampa och satte igång radion, för jag tänkte att om jag vaknar och det är mörkt och tyst så kanske jag får ångest. Om jag har lampan tänd kan jag orientera mig till var jag är och så möter radion mig när jag börjar vakna. (Drömde du några mardrömmar?) Nej, jag har aldrig drömt någonting hemskt om detta alls.

Jag ringde till K-Å dagen efter och hörde hur det hade gått. Han berättade att han hade åkt till kojan (dvs en skogshuggarkoja på hjul där man bland annat har en brits och en kamin) och börjat elda. "Och jag eldade och eldade, men jag frossade och frös ändå", hade han sagt. Så hade han väl fått tag på sin kusin på telefon och han kom dit efter ett tag. Han hade slitit upp dörren och bryskt sagt "Slut´ å elda!! Här kan ju int´ en levande människ´ va´!". Ja, där ser man...

K-Å hade velat ta med sig sitt barnbarn ut på eftersöket, men jag sade till honom att vid eftersök är det jag som är jaktledare och då gäller en regel: Det är jag, hunden och skytten. Ingen fler. "Visst var det en ganska bra regel som jag har satt?" frågade jag K-Å. Jo, det tyckte han och sade "Gud var med er igår". (Er? Inte honom?). Nej. Er. Det var så han sade...

[...]

Det är så lustigt... för i sådana här situationer brukar ju folk liksom omvärdera saker och ting. Men det konstiga är att jag inte känner att jag vill ändra på någonting. (Vad bra. Det måste ju betyda att du har det bra och att du prioriterar rätt) Ja, det måste ju vara så. (Lagom av allting). Ja. Men jag kan ju säga att jag har fått ett djupare förhållande till Jesus. Och ett starkare band till Vilja. Det märks. Det känns djupare, som jag aldrig har känt för någon annan hund. Och det märks också på henne, för om hon inte ville lämna mig utom synhåll förut så har det blivit ännu mer så nu. Och det är som att hon känner mer och djupare hon också. (Vad fint). Ja. Och jag förstår att hon inte ville följa med till F den här gången. Annars brukar hon ju vara bland de första (av fyra) till dörren, men du såg ju hur hon tvekade och sedan ville ligga kvar i soffan. Och jag måste säga att jag förstår henne. Min älsklingsflicka.

Allas tid kommer någon gång. Men den här gången var det inte min tur. Det måste betyda att jag har en del kvar att uträtta".

(Jag slog honom på armen för att han inte hade berättat det för mig förut, och tidigare på dagen hade jag noterat att hans keps såg ovanligt ren och riktigt svart ut. Nu vet jag varför).

..................................................

Vilken historia.

Vad tacksam jag är för att jag får ha min pappa kvar en stund till.

I alla fall tills han har uträttat det han ska.

Tack.