I mitt förra liv hände det att han och jag var ifrån varandra månader i sträck. Jag minns hur märkligt det kändes när han flög över ett helt världshav för att hälsa på i min nya värld. I min egen värld, där han inte fanns. Hur jag liksom hade glömt bort vem han var, hur han var och att han var en riktig människa. Det samvetstgranna bandet som gick under hjärtat och över halsen brukade strama, men ibland visste jag inte ens varför. De första timmarna var han som en okänd som jag känt i så många år och att bli berörd kändes främmande. Men det var i mitt förra liv.

Det var ett kärt återseende igår och oerhört skönt att äntligen få en kram som var på riktigt och inte utformad av skrivna ord. Han var lika lång som vanligt och måste böja på benen och nästan huka sig för att kramas ordentligt. Jag är så glad för att det var Han som kom och ingen annan. Han är inte främmande.