I kväll är det första gången på länge som jag känner att jag har skön stämning hemma. Ljussättningen i vardagrsummet känns åtminstone halvrätt. Jag stör mig inte på ytliga tv-program där tjugo tjejer slåss om omslagskillen från Kalles Kaviartuben. Det är ok att dammlurkarna rullar efter mitt vinddrag på golvet och att dammråttorna käkar resterna av gipssmulorna (hålplattan är på plats). Jag har till min egen förvåning jagat efter en superdyr foundation på hela två affärer och beställt en prenumeration på en riktigt onödig tidning.

Jag orkar inte lyssna på surret inombords och råkade luta mig mot någon slags strömbrytare. Jag orkar inte djuploda och panika just nu, för jag vet att det snart kommer tillbaka. Jag orkar inte anstränga mig mer för att hitta fler frågetecken som för alltid kommer stå kvar lika kurviga (eller kanske har de lika dålig hållning som jag själv ibland). Jag. Orkar. Inte.

Nej, nu ska jag bara ligga på sidan, utsträckt i min röda soffa och fundera på en ny frisyr, vem som ska få den där stackars bortkomna bonden, bläddra i tidningen med 90-talssminkningen på framsidan och inte vara annat än skönt ytlig. Vila.