I natt drömde jag. Igen. Det var bara en annan miljö.

Jag vaknar alltid med en vridande känsla i magen som lätt stannar kvar om jag inte aktivt försöker tänka annorlunda. Tänka att drömmar inte har någonting att säga till om, vare sig de är medvetna, omedvetna eller sovande. Vare sig jag trevande agerar, inte agerar eller rätt och slätt inte tillåter mig att agera.

Jag säger till mig att jag har kontrollen och att det egentligen inte har någon betydelse.

Varför känns det då alltid som att jag springer med ett tjockt gummiband knutet runt midjan trots att jag vunnit min egen diskussion?

Jag är ställd. Fullständigt ställd.

Så jag fortsätter i mina gamla spår med vridade mage, trots att det är sjukt tungt att röra sig.