Ja, det blev en bra kväll tillsammans med min kära. Så där bra som det alltid blir. Saltimboccan på oxfilet blev mör och kantarellrisotton blev riktigt bra. Mötet med den tredje personen blev lyckat och jag fick äntligen dansa av mig lite av min sockerdricka. Jag lugnades av någonting lent som förde mig runt bland de mäktigaste toner.

Men det är alltid med viss melankoli som jag älskar dessa kvällar, för det är då jag vaknar. Den tredjedelen som gör att jag inte längre saknar och samma tredjedel som gör att jag saknar så massivt att jag måste hoppa av bussen i förtid, fånga upp mig själv och sedan gå alldeles för lång väg i smärtande skor.

Om sockerdrickan är min metafor så är saknaden dess bubblor.

1+1-1 blir ju förresten inte ens två. Det blir bara 1.

Jag önskar mig ett +.

1+1+1 är så mycket mer att jag knappt kan föreställa mig hur mycket.

(Tack för att du väntade utanför min port, min kära).