Om troll och spöken kunde skapa avkommor så är det dessa jag träffar i mina drömmar. I de vakna drömmarna syns de inte, existerar inte, men finns ändå där. Illvilligt viskande och snörvlande i mitt inre öra. I de sovande drömmarna är de alltid vackra och gapar över min vilja så att den antingen skräms ur kroppen och vaporiseras, eller kryper så långt in i mig att den sammanpressas till ett diamantkorn. Ibland får de mig att påtagligt explodera i vågor och det är då det är som värst.

Ge mig ett troll eller ett spöke som åtminstone ibland går att ta på, men inte dessa fantasivarelser som uppstår ur icke-materia, är fullständigt okända och inte har någon annan levande själ än min egen.

(Jag kan förövrigt officiellt härmed begrava ett stycke troll och tre stycken spöke. Inofficiellt hade jag ihjäl dem redan tidigare. Ett utan att faktiskt göra något. Åderlåtning fungerar tydligen).