En natt utan jobb på jobbet kan ändå få mig att bli berörd. Ett mail som ställer en direkt fråga om tid som jag varken kan, eller ens ens vet om jag vill svara på. Skrivandet av ett litet svåruttalat sökord på google som i all sin välmening är oskyldigt och vetgirigt, men som med ens blir som ett lerigt handavtryck på en vit vägg. Det finns verkligheter där ute som är gyttjiga och stinkande. Och så finns det verkligheter som inte ens finns. Egentligen.

Var tar drömmarna vägen när man inte längre orkar andas? När tiden plötsligt inte längre finns. När ansträngningarna inte längre behövs. Nu är hon obunden. Kanske får hon äntligen leva sina drömmar. Jag hoppas att hon glider över bergstopparna i Italien, och ropar och tjoar det högsta hon kan med lungorna fyllda av glädje. Hjärtat. Nu är det helt igen.

Till Hjärtat - Timo Räisänen, Time for Me to Fly

Han säger "...ven!!!". Med tre utropstecken. Jag känner efter lite och önskar att jag kunde säga "HDP, prk no mdejes n paz... smpre nqentres 1a prta.. n kiero". Men det är svårt. Blått penseldrag.

Det är lite som att vakna av att någon har en hejdundrande fest klockan fyra på natten en vardag när man snart ska upp och jobba. Andra dagar, som är vardagar för mig, har de just det; fest på natten. Det intressanta är att jag inte har rätt att gå ner och säga till dem att visa lite hänsyn, eftersom det egentligen är en helt vanlig eftermiddag eller en lördagnatt. Det är lite orättvist och att höra andras basgångar dundra genom både golv, säng, kudde och öronproppar börjar bli lite jobbigt.

Lilly Allen - fck you

Jag känner lättnad. Lättnad över att jag äntligen har hittat den perfekta bollen att leka med. Den är fin, jämn, blå och har perfekt studs. Som jag har letat!

Jag känner tyngd. Tyngd över att bollen ligger i ett skyltfönster i en alltför exklusiv affär som dessutom har stängt på obestämd tid.

En sak i taget.

Keep it cool.

Tänk att vissa människor kan få en att känna sig som ett barn. Liten liksom. Som om man står med handen i den otillåtna godispåsen trots att man inte gör det. Som om man har slagit sönder någonting viktigt trots att inget är trasigt. Man blir rädd, generad och skrämd. Man blir ifrågasatt och söker desperat efter hemliga dörrar i hörnet där man blivit ställd. "Varför?". Jag vet inte. "Du har inte rätt att göra så utan att veta varför, så här gör alla andra överallt annars". Jag tror. Det fungerar. Det är så vi gör. Det är så vi alltid har gjort. "Då får du stå för det". Ja. "Och det här då?". Jag vet inte. "Det är ju nästan allvarligt att inte veta". Jag ska visa dig varför. "Det gav inget riktigt svar". Men det är så det ska vara. "Ja, kanske". Inga hemliga dörrar i hörnet. Jag ska försöka hålla taggarna inne.

Jag tog henne med på en biltur. Det var ganska länge sedan hon fick åka bil nu. Förra gången låg hon i baksätet på en filt och tuggade på en godisring. Jag tänkte på när hon samma eftermiddag sprang av och an, fram och tillbaka på gården i den orangea solen medan jag målade en boddörr. Hon var som glänsande varm koppar. Sprängfylld av livslycka rusade hon ned till ån, hoppade ned, kravlade sig upp och sprang stänkande, med skinande ansikte, fram och blötte ned mig. Hon gjorde tjusiga krumbukthopp med kvarlämnade träklossar som hon låtsades hade fått eget liv och låg sedan och sov en stund på ett ljusblått lakan med mörkblått blomstermönster. Hon smakade på mogna hallon, krusbär och vinbär. Hallonen var godast. Men det var ganska länge sedan nu. Denna biltur låg hon i en intetsägande vit pappkartong i en brun papperspåse märkt med ett nummer och min fars uppgifter. Det kändes ändå bra på något sätt att få göra en resa tillsammans med henne igen. Helt lugn, utan smärta, sovande och med ett minne av just den sprängfyllda koppriga livslyckan väldigt närvarande. Hon är Snälla. Hon är saknad.

Första dagen med temperatur över nollstrecket sedan Lucia. Så stoppades vintervärlden in i någon slags vårugn och glaserades. Vackert, glänsande lent och fullständigt livsfarligt. Någonstans mellan korridorshusen började jag minnas den specifika doften av hunddynga som brukar väsa fram när det börjar tina från gräsmattorna. Den och svallisen. Snart.