Jag såg en film. Den var mycket intensiv. Jag har sett den tidigare, men den var fortfarande lika intensiv. I en scen sade någon "kroniskt missnöje, det är det du lider av... allvarlig sjukdom". Jag håller med om sjukdomen. Det kroniska missnöjet förtränger jag.

Det var som att sitta och titta på min egen dualitet. Octavitet. De minglade tillsammans under en timme och trettiotvå minuter. Jag borde se en annan film, kanske Amelie från Montmartre, och dricka ett glas vin.

Nu har jag klivit upp tidigt på morgonen två dagar i rad. Vampyrer ska inte vara vakna på dagtid. Då blir de elaka och det syns tydligt hur bleka de är.

Jag lever efter min fars filosofi; man ska inte ha dåligt samvete för att man inte gör någonting speciellt, om det är just det som man vill göra. Han är klok, min far.

Ljuva lata dag där två maskiner tvätt som nästan har skött sig själva, en disk light och en långdusch har varit det allvarligaste jag tagit mig an. I stället har jag tittat på mina nya favoritprogram där folk går på husvisningar utomlands. Jag får knappast något eget hus utanför Sverige under min livstid, men i mitt nästa liv ska jag vara som den där blonda, söta fastighetsmäklaren som myser runt lite överallt. Nu överväger jag att bläddra i någon bok med fina bilder på hus. Eller läsa någonting på spanska. Eller fortsätta att bara vara.

I morse kom jag på varför jag tycker att handtvålen hos min mor doftar så fantastiskt ljuvligt att jag gärna går omkring och snusar på fingrarna en stund efter jag tvättat händerna. Den doftar artificiellt rött, vilket troligtvis ska likna bär/frukt/godis. Och det är exakt samma doft som det var på handtvålen på språkskolan i södra Spanien. Jag blir alldeles varm och röd i hela magen.

Vad ska jag göra av alla drömmar? Jag kommer allt eftersom på fler och fler som jag nästan har glömt bort...

20 minuters sömn på 27 timmar. Måtte detta fungera.

Om man känner sig stympad, liksom att man har blivit av med en extremitet för att msn inte fungerar och för att ens mailkonto sedan 15 år tillbaka inte fungerar, är man beroende på något sätt då? Visst kommer dåliga saker i kluster om tre? Då är det en dålig sak kvar. Vad kommer det sista att vara? Och vilken tur att det bara har handlat om minikatastrofer - den här gången.

Jag tog bort mitt förra inlägg som kom direkt ur nattens förvirring, strax efter jag hittat igen styrkan i mina ben igen. Efter jag hade slutat krypa och efter jag väckt upp min bror för att be om hjälp. Jag slipper gärna känslan av att inte äga min egen kropp. Jag slipper gärna att ligga ovanpå skorna i hallen och inte ta mig upp. Jag slipper gärna frågan om någon annan gjort det mot mig. Det var inte så kul. Men jag mår bra nu.

Jag kan inte somna. I stället har jag bilder av målningar som aldrig skapats, av svart canvas och tjock oljefärg. En blå pöl och löv. Ett handavtryck och ett handavtryck. Därtill en skulptur av den hand som orsakat dem båda. Eller målningen av en människa, skapad med enbart en torr pensel. Det är vackert i mitt huvud.

För ett par år sedan hände något besynnerligt på jobbet. Det togs ett inoficiellt beslut om att vi inte längre fick kramas. Tiderna var då nästan lika besynnerliga som beslutet och det mesta var inte riktigt bra. Det kokade och bubblade. Vissa försvann och andra kom till. Det känns fortfarande som om man måste se sig över axeln och vi får liksom en "jag svär att inte säga något"-tankebubbla ovanför huvudet ifall vi kramas. Vi behöver egentligen så oändligt många kramar på vår arbetsplats. Vi behöver varandra.

Igår bad den fina brunögda mig att jag idag skulle ge två speciella personer varsin kram från henne, eftersom hon inte själv kunde vara den kramande. En kram som betyder "jag förstår. jag känner. jag är ledsen. jag är med er. jag delar".

Den första personen berättade om gårkvällen och om hur hon tagit fram ett chokladhjärta som hon fått, hade hållit det i handen, hade vidrört det och suttit och tänkt. Hon tog emot kramen med ett mjukt mmm:ande, strök mig över armen, tackade, och jag kände hur den sjönk rakt in i henne.

Den andra personen reste sig upp med kraft och slog armarna om mig, så hårt, så hårt. Så länge, så länge. Jag kände hur hon började vibrera strax innan hennes styrka tyst brast. Hon släppte efter en liten aning och tog sedan om taget, som om hon behövde mer, och vi höll om varandra igen. Så ledsen, så ledsen. Så mycket hon behövde det. Vi släppte varandra, jag strök henne över armen och hon sade tack. Jag sade ingenting utan log mot henne, stängde dörren och gick.

Lilla fina brunögda vän, jag vill att du ska veta. Tänk om du hade haft möjligheten att själv få ge dem kramarna idag. Det var så vackert och det känns nästan som om jag stal något från dig. Jag hoppas att jag har lyckats förmedla kramarna så som du önskar att de vore förmedlade.

Tack för förtroendet.

Kram.