Men du. Det här är en gammal repris. Som när man sitter och ser början av en film man tidigare har sett, men som man då kom in i lite sent. "Aha, men den här känner jag igen...". Man minns inte precis allt, men vissa glimtar känns helt bekanta. Sakta men säkert börjar man minnas hur det slutar. Antingen kan man säga "ha-ha, jag vet hur det slutar" och titta vidare. Eller så kan man säga "aha, jag vet hur det slutar" och sedan inte tycka att det är så roligt att titta längre.

Nu tycker jag inte att det är så roligt att titta längre. Jag har sett den här filmen. Jag har sett både den gamla versionen och re-make:en. De slutar lika dåligt alla gångerna. Och att se om ett dåligt slut är ännu värre. Det är rent smärtsamt.

Men om den jag tittar på filmen med inte har sett den då? Men, det har Han ju gjort. Han kanske inte riktigt kommer ihåg slutet? Sist sade Han att Han inte tyckte om det. Varför märker Han inte att det är samma dåliga film? Och om Han vet att det är samma skitfilm, varför säger han inget? Varför säger inte jag någonting? Jag borde ju varna och säga att det är slöseri med tid att se det här, och om Han inte minns slutet riktigt så kan jag berätta det för honom. Jag kan rita av det om han inte förstår sig på orden. Jag kan dramatisera det till och med.

Reklampaus.

Jag behöver en reklampaus. Då kanske jag hinner komma på ett bättre förslag på något att göra i stället för detta. Typ, våga odla lin. Bemöda oss att bereda det. Lära oss att spinna. Färga vårt eget garn. Väva en vacker väv.

Jag vaggar över utan min tyngdpunkt. Utan min tyngdpunkt vaggar jag över. Över min tyngdpunkt vaggar jag utan. Över vaggar jag utan tyngdpunkt. Jag är över utan tyngdpunkt. Utan tyngdpunkt är jag över. Jag är över. Är jag över? Över. Är jag?

Om. Om, om. Omomom. Det börjar alltid om.

Momo - eller kampen om tiden. Vad handlar den om? Jag har alltid velat läsa den.