"Det är som om vi springer och springer och själen hinner inte riktigt ikapp oss". Jag håller med henne, en av de klokaste kvinnorna jag känner. Jag springer och slår samtidigt en vidja runt omkring mig för att hålla det verkligt jobbiga på avstånd. Jag har inte kraft eller tid nog att brottas om det kastar sig över mig. Stick! Försvinn! Kom närmare och jag rappar till!

Det känns som om jag vore i sorg. Över människor. Över situationer. Över gamla sorger och de som komma skall. Sorg över att jag tappat bort mig själv i någon slags tyngdlöshet där jag bara flyter runt och väntar på tidpunkten då jag ska falla till marken. Över att två människor har tappat bort varandra och att skymning har blivit till natt. Över att inte bli hörd när det är för mycket. Sorg över att min kropp har börjat göra ont. Över att det inte finns en plingknapp här, som på bussarna, eftersom jag känner att hållplatsen närmar sig. Över att jag inte orkar hålla leendet ärligt som jag annars brukar och att mjölksyran svider så. Sorg över att ha tappat bort mitt lilla tomtebloss till hopp - det som var så fint när det sken, fräste och glittrade.

Idag längtar jag efter min blå pärla, att få sätta mig bakom ratten, dra igång stereon på nästintill för hög volym och dundra iväg längs en landsväg. Jag vet inte vart. Bara bort. Jag som är rädd för att köra bil. Det säger mycket.

Spring, spring, medan vidjan fortfarande är smidig.