I mellanstadiet sydde Lotta (eller var det Malin) fast Skid Row-märken på sin jeansjacka på syslöjden. Jag sydde troligen några mysko ljuslila långshorts med vita muddar som jag sedan hade på gympan ett tag. Kanske låg de i den rödvitrandiga gympapåsen som mamma hade sytt till mig. Lotta var en av de coolaste tjejerna i B. Jag gick i A, som vanligt. Så, jag tordes fråga henne vad Skid Row var. Hon blev lite lyrisk där under rufsig, blond lugg och sade att det var det allra bästa hårdrocksbandet. Lotta var cool, så Skid Row måste ju vara coola.

I slutet av sexan fick vi dela på de pengar som var över från klasskassan och jag köpte den absolut första av (absolute) Power Ballads-skivorna.

Domus.

Svart omslag.

Troligen en sexig hårdrocksbrud á la 1991 därpå.

Vinyl.

Yeah.

Jag höll hårt i min första egeninhandlade skiva, och det var lite häftigt att få bära runt på den där stora, fyrkantiga, platta påsen på stan.

Skid Row fanns med på skivan med låten I Remember You, och lyckan var all! Det var kärlek vid första lyssningen. Efter hundra spelningar på den egna skivspelaren (med fjärrkontroll för On/Off och volym) blev det en grov repa på de sista låtarna, så det hakade upp sig jämt. Troligtvis skyllde jag på dagbarnen.

Jag plastade in en liten bild på Sebastian Bach ur en Okej-tidning för att kunna ha i plånboken. Sedan tillkom en bild kopierad ur en skolkatalog; han som jag smygspanade på på Sids' musik. Jag har fortfarande kvar bilden av Sebastian i min hemliga låda. Bevars.

Sedan blev det bara värre bättre.

Skid Row - I Remember You

Till Mr Tungsten, en hjälp på traven: Little Wing.