Jag har suttit och vridit och vänt på det här som nästan kan liknas vid en Rubiks kub med alla färgpluttar. Det är som en mosaikskapelse som har satts ihop lite blint och på måfå. Några blå här, några röda där. Där bredvid lite gult och naturligtvis några gröna. På en annan sida vita och orangea pluttar i ett assymetriskt mönster. Och så de där svarta som egentligen inte ska vara med. Vad de gör där vet jag inte riktigt och jag funderar på om de går att pilla loss, som jag gjorde när jag var liten. Jag klöste upp ett hörn, kunde dra av klistermärket och bytte plats med ett annat. Ja, jag erkänner att jag fuskade.

Med den här kan jag inte fuska. Jag måste fundera, klura och lyckas vrida sektionerna rätt. Trots att vissa vridningar kan verka ologiska kanske det kan finnas en större, uttänkt plan bakom. Om jag bara får den blå sidan rätt lär det vara kaos på de andra sidorna, men kanske kan jag då stoppa ut läpparna genom det blå och ta ett lättat andetag. En liten tid senare kanske jag kan veckla ut stela armar och krama om mig själv genom den vita sidan. Med mer möda kan jag knäcka den röda också och därefter borde det vara lättare. Det gör inte så mycket om det blir en stökig sida kvar, kanske med några konstiga svarta pluttar som stör, men då är det ändå nästan komplett.

Små kuber, delar av en större helhet.

Vad behövs?

Koncentration.

Tålamod.

Tid.

Så, en dag, kanske det inte gör så mycket om de tufsas om lite. Då gör jag bara så här: