Jag läste ut boken jag varit så rädd för, stoppade mina tankar i en låda och gick och lade mig. I någon timme låg jag och fantiserade livligt om all vackerhet som skulle kunna finnas där jag var. Om hemmet det skulle kunna vara. Jag sov oroligt och kikade då och då mellan ögonfransarna på den blå himlen utanför. Strax innan mitt på dagen klev Han upp. Strax efter mitt på dagen rullade jag själv ur sängen.

Något måste ha hänt vid något onoterat tillfälle och jag kunde lika gärna ha varit på andra sidan världen. Eller Han. En blå punkt i min ryggrad valde att följa mig resten av dagen. Jag frågade vad den gjorde där. "Ingenting", svarade den och menade att den inte ens fanns.

Jag gick ut i för tjocka kläder och mötte solen, ansikte mot ansikte, på yttertrappan. Jag slet och drog i sega rötter, gödslade, tittade lystet på de få röda nypon som var kvar och kånkade in hälften av de spikdragna plankorna i boden. Den andra hälften tog Han och sedan gick Han in. (Vad jag slet med de där spikarna under sommaren). Det blev kallt och började skymma. Jag följde spaden, grepen och krattan in i skjulet och låste om dem.

Jag gick in till tystnaden tillsammans med min blå punkt och packade ihop i två kassar. Han släppte av mig i min "by" och åkte själv hem till sin egen. Jag tog med mig lite jord hem under fingernaglarna och det som är "ingenting" vägrar att försvinna. Mellan nu och en annan imorgon ligger en svällande tid.