Det var en vacker promenad i det bleka, men myckna eftermiddagsljuset. Inget svart som svalde det. Bara rasande vitt. Inte en bil längs landsvägen. En sval il som lekte sin väg över sjön, som slingrade bland rasslande, torra vasstrån och sedan strök vidare kring min kind och över mina ögon. Sjövattnet smekte den tunna, nya isens flanker och kysste den vått. Det riktigt smaskade och vattnet krusade sig, som av vällust.

Jag gick mot badplatsen som jag aldrig har badat vid. Jag satte mig vid vattenbrynet, inhängnad av bryggan och ritade ett hjärta på botten. Jag brände nästan fingrarna i det hetkalla vattnet. Jag tog tag i kanten av isflaket och styrde bort det. Jag bröt av en bit, som av en kaka, utan att mena det och sandbotten, som sken av solljuset, kunde lika gärna ha varit kvar i sommaren. Flaket flöt sakta tillbaka emot mig och jag knuffade ut det en sista gång innan jag med susande öron, halvt avsvimmad, promenerade tillbaka.