Matriarken. Familjens lim. Ryggrad. Klipphällen. Hon som stretar genom i sol och snöstorm. Den som griper tag i armen när någon har vacklar till. Som tar de sina under sin vattentäta kappa och leder dem, blinda, längsmed den rakaste vägen. Hon som är tunnbanden kring tunnan.

Så, plötsligt, kom beskedet som gjorde att banden kring allt det hon säkrat började spritta upp, ett efter ett. Hon insåg att svagheten inom kort skulle komma att vara all, och hon slog ut armarna i ett försök att gripa tag i något. En hand en bit bort, som hon ville lägga det käraste hon hade i. En varm och trygg handflata som skulle kunna hålla en skrämd liten sådan, när allt det trygga skulle vara borta. Den enda hon visste. När tunnstavarna inte längre skulle hållas upp utan falla i sär, utåt, som ett plockepinn. När tryggheten hon arbetat ihop skulle rinna ut och dunsta.

"Kan du hålla honom i handen när jag är borta? Om inga andra trygga, stora och varma händer finns? Min tid är knapp". Han hade med ens hon sade detta redan tänkt tanken och strök sina händer mot varandra, som för att se vilken av dem som var varmast. Sedan svarade han ja.

Den lilla handen som håller på att bli stor och modig. Som egentligen vill darra kraftigt. Som ibland knyts till ett slag för att den är så innerligt ledsen. Var ska den ta vägen när alla andras händer är förtvinade och har fullt upp med att hålla upp huvudet på sina människor? "Får den söka sig till din?". "Ja", svarade han. "Mina händer är stora och varma, som mitt hjärta".

Mina egna vill knäppa sig till bön.

Kanske borde jag döpa om det hela till "en vampyrs bekännelser" istället. Silje under construction... Jag måste bekänna att jag inte längre är särskilt konstruktiv. Eller så går det bara fruktansvärt långsamt. Som när eken växer. Men en vampyr kanske har råd med tusen år?