När nattlejonet stod på kullen och spanade ut över sitt revir valde jag följande morgon att be om hjälp. Den kom någon vecka senare. För några veckor sedan bad jag om hjälp, igen. Den är på väg. Och förra veckan bad jag åter igen om hjälp. Den är också på väg. Jag brukar ofta be om hjälp, om jag tänker efter, men det är inte så ofta som det verkligen lyckas bryta igenom mina stämband och hörbart ta sig ut till någon som kan hjälpa. Jag är en viskperson. Hes, liksom. Helt enkelt.

Jag vill. Tända de små lamporna i fönstren. Börja läsa boken. Drabbas av fulminant inspiration och skapa små saker. Ligga och titta på prickarna i taket under världens fluffigaste täcke med vita bomullssatinlakan. Dricka något ur de fulländade Geflekopparna jag fyndade för en tjuga i söndags. Kanske kokkaffe med jättemycket mjölk. Tänka på att det känns bra och att det kommer att bli bättre.