Jag till och med grät i bilen igår och jag kan inte skylla på att alla tårarna berodde på utmattning. Men det blir så ibland. När man har ställt sig inför stora, oöverklätterbara berg som man envist försökt hacka sig igenom. Tusen gånger om. När man måste resignera. När de tillhör oss. Kan man inte acceptera att de måste få stå kvar i all sin storhet så måste man vända på huvudet och se efter om det finns något annat, åt något annat håll. Något enklare. Något mer plant. Eller så lägger man ned hackan, kommer överens med vidunderligheten och snön som permanentats uppe på topparna, sätter sig ned och vilar vid dess fot och försöker känna solvärmen i ryggen. Det är besvärligt med berg och att ha blåsor i händerna, och kanske måste man få skölja såren med tårar i bilen, ibland. Men jag tror inte att jag kan vara utan dem, ändå. De gör naturen så mäktig, på fler än ett sätt.