På något sätt gillar jag den samvetsgranne tjuven, som det talas om nu på morgonnyheterna. Han som stal professorns datorväska, men som valde att lämna tillbaka själva väskan, kontokort och papper och dessutom gjorde sig besväret att kopiera professorns datafiler till USB-minnen och sända dem till honom i ett brev en vecka senare. Troligtvis var han mycket medveten om vilket oerhört arbete som ligger bakom en människas forskning.

Inte undra på att Han helst skulle sova med jobbdatorn som huvudkudde om den vore lite mer bekväm, och att Han hamnar i vild panik när Han tror att han tappat bort den, när den i själva verket ligger trygg och vilar på min röda soffa. Tänk ändå, vad sårbart.

Det är fascinerande att vi liksom automatiskt drivs till att dokumentera tidpunkten då den första snön väljer att dyka upp. Ur dimmiga grå moln kommer de vita små, och lika förundrade står vi varje år. Först kommer varningen på väderleksrapporten. Sedan kommer de småsuddiga, grå molnen. Sedan kommer önskan. För eller emot. Men oundvikligen kommer vintern varje år. Det skrivs, som nu, det filmas och fotograferas. Och framför allt förmedlar vi nyheten vidare, även till dem som själva står mitt i snöfallet. Det måste bero på den rent synliga, dramatiska övergången mellan årstiderna, eftersom den vanligtvis kommer smygande. Ett takdropp där, en brusten knopp där och ett gulnande löv.

Nu på morgonen kryssade jag förbi tjocka, blanka isspeglar och under däcken poppade gruskornen. De gula löven lät som chips när jag cyklade över dem och lite ovant bromsade jag ned där asfalten glänste. Gårdagens snö, som började falla när jag gick och lade mig för att sova, lär tina av solskenet, men nu är det i alla fall dokumenterat.