Ctrl+c. Ctrl+v. Dokumentet blev nästan 19 sidor. Min vana trogen har jag inte lämnat några knappnålar att finna och jag bannar mig själv. Onödigt eftersom efterhanden är så kall och otillgänglig. Börjar jag läsa dokumentet från början ser jag min systers språk. Läser jag i slutet av dokumentet ser jag mitt eget. 19 knappa sidor utsmetade över ett decennium. En dag ska jag läsa det jag skrev i mina livlinor. Det blir ingen vacker historia.

Natthimlen var ljus och vacker genom mitt vardagsrumsfönster. Maskineriet var i spinn, ångande rentav, och jag misslyckades med att kanalisera det. Idag hade jag någon slags plan, men den rann ned längsmed mina lakan, ur min säng och sjönk rakt igenom golvet med ens jag satte mig upp. Det blir så ganska ofta. Speciellt när jag vill någonting väldigt mycket men inte riktigt vet vad. Jag är en okomponerad stackare där G-klaven verkar vara lite skevt placerad. Men det är inte synd om mig för den skull, även om jag själv tycker att jag är ganska hopplös.

Det låter som en svärm arga bin omkring pojkarna som springer efter bollen. Det är som om tv:n vore trasig, tinnitusen har bytt frekvens eller att ljudteknikern har fått helt fel ordning på sladdarna. Om fotbollsfolket inte är fullständigt galet redan så lär de bli det nu.

Strax efter jag skaffade min första e-mailadress klickade jag in på en sida som många pratade en hel del om. Den nya flugan. Jag skaffade mig mitt självklara nick och mitt självklara lösenord, fyllde i en presentation där bland annat ordet "fragglar" fanns med, valde en bild (tror att det var en "bimbobild", faktiskt) och svarade på de tjugo frågorna. Jag klickade i att mammas mat var godast, att jag lyssnade på Heavy Metal och att jag inte var intresserad. Förvirringen fick utlopp i någon slags bloggform, statusen uppdaterades, normala/mindre normala mail droppade sporadiskt in och många av de knäppa gästboksinläggen ignorerades. Som det sig bör.

Med tiden lade jag till nya som gamla vänner och träffade till och med vissa av de nya vännerna. Irl for the first time. Vilken grej. En blev jag riktigt internetkär i, men verkligheten smällde mig på kinden. En kramade jag om ordentligt på en metalfestival. En blev till en god kompis som tillslut kom hem till Norr och bygger bo i skrivandets stund. En blev min personlige stalker, om än för en liten stund.

Men nu tar den tioåriga lunareran slut, eller i alla fall om lite drygt 59 dagar, och någonstans känns det lite sorgligt. Det är som om ännu en ungdomsgård stänger. "Men det finns ju ett annat ställe att gå till", säger de, som de sade när ungdomsgårdarna verkligen stängde som mest frekvent. Nej, jag är inte ungdom längre - i alla fall inte till födelsedatumet - och nej, jag följer inte med till något nytt UG. Men det är alltid tråkigt att säga hej då och spontant blir jag lite stressad över att jag måste spara ned mina gamla blogginlägg någonstans.

God natt Lunarstorm. Vila i frid. Om drygt 59 dagar publicerar jag den första bilden på mig på denna blogg i Where's Waldo-stuk.

Det är något mysko. Det är lite luddigt och kliar. Kanske lite som ylle. Man andas igenom det och det blir varmt och kvävande på något sätt. Det kommer inte ut så mycket ljud. Bara ett "pfffff":ande. Eller så är jag bara trött. Less. Och tyst. På endera sättet är det.

Jag mötte ensam den magiskt vackra försommaren på riktigt och kunde hälsa den ordentligt välkommen. När dammet var undansvept och sängkläderna bytta kunde jag med tekoppen som sällskap och i godan ro slå mig ned och läsa om både byggnadsvård och kloka, spännande ord av Gardell i det svaga lampskenet. Först från körsbärsbusken vid det konstiga köksbordet och därefter från jullampan vid den knarrande luftmadrassen som hållit luften sedan i höstas.

Jag somnade medan huset knäppande rörde på sig och väcktes av solens trevande försök klockan 6.10 Jag klev inte upp då. Jag klev inte heller upp klockan 8.35 Värmen, ljuset och lugnet strök mig till sömns. Vidare. Efter frukost på bron klippte jag i solskenet gräs som en manisk person och slet i ogräs som en annan. Inte förrän min mor kom märkte jag att jag hade bränt mig. Jag vill aldrig åka därifrån, inte ens när jag är ensam. Där vill jag alltid vara. Där, bland mina stora sjok av liljekonvaljer.

Anberlin - Hello Alone

Så tog luften slut, bara sådär. Gårkvällen stack hål på mig. Jag måste omprioritera mina lediga dagar och känna efter vad som känns bäst. Kanske blir det en liten ökenvandring. Ibland måste man desertera.