Jag inbillar mig den som en sorts tröskel. Att klivet bortom den ska leda mig genom en tjock vägg av kallt vatten som sköljer dammet ur ögonen på mig och skakar mig vaken. Som får mig att med öppen mun och uppdragna axlar dra djupt efter andan. Som får mig att känna mig mer fylld och klar. Men det är inte säkert. Kanske kommer det inte något vatten. Kanske finns det bara det vanliga där bortom tröskeln. Kanske tillskriver jag den för mycket. Kanske finns ingen tröskel. Om så är fallet behöver jag en pilgrimsresa. På endera sätt.

Natten förflyter. Det gör den alltid.

Jag kom nu i sista sömnsuckarna på vad som fattas på min gård. Det finns inga barn. Jag hör dem aldrig leka, tjoa och ropa. Det är ingen som tjafsar eller skrattar, ingen som fnissar eller gråter.

Jag bor på en jättestor gård där det kan eka mellan husväggarna. I mitten av gården finns en lekplats som ingen använder. En lekstuga som katterna stryker kring. En rutschkana där regndropparna åker.

Jag växte upp på en lika stor gård. Vi var ett helt gäng. Det var storkillarna i lägenheten ovanför, där de var så stora att de inte ville leka. Det var mina syskon och hela klanen av dagbarn. Det var barnen på översta våningen och det var barnen på "elvan och tolvan". Det gick en magisk gräns vid tolvan, men den fick ändå med de som bodde i huset nedanför. Vad som hände med barnen borton tolvan vet jag inte, men jag vet att de fanns. Kanske hade de sin egen stora gård.

Vi gungade, hängde i knävecken, åkte karusell, klättrade i träd, fick stickor i händerna av de gröna plastrepen som blivit gamla. Vi lekte i vattenpölar, gick tillsammans in till någon som hade skaffat tv-spel och hade alltid grönska på byxorna. Vi gick på upptäcksfärd till en annan gård, till "blodstenarna" (som egentligen hade röd sprayfärg på sig), till pulkabacken och till den stora rutchkanan som gick ännu snabbare om man kastade torr sand på den samtidigt som man åkte. Jag svarvade senare ett brännbollsträ på träslöjden. Vi slog bollar tvärs över gården och hittade på en eget slags brännboll där dagbarnen var löpare/fångare, rödtotten var brännare och så jag, som mest slog. Fram tills att en pappa kom ut och frågade varför inte Emil också fick slå.

Här ropar ingen mamma "Eeeeeemmaaaaa, det är maaaaaaat nuuuu!" och ingen Emma ropar "men maaammaaaa, inte nuuuuuu!" tillbaka. Ingen mamma ropar "Joooooeeeel, det är seeeeeent!" och ingen Joel lufsar besviket tillbaka hem.

Idag lät det som om en hel tågvagn med ungar åkte förbi. Det dundrade och ekade. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. De ropade, skrattade och skrek. Någon skällde på en annan för att denna gjort något som hade gjort ont. Och så dundrade de iväg igen. Jag hann precis titta ut genom persiennerna och se de tre sista barnen hoppa ned från en av ICA's lagervagnar och springa tillbaka till sin egen gård. Kom snart tillbaka.

Jag ogillar sublimiteter i verkligheten. De är så lätta att missa. Det är så lätt att missta. Det är så lätt att mista.

Dörrar öppnas, folk går igenom och stänger dem kring sig för att stanna en stund. Därefter öppnas ibland en annan dörr. Vissa stänger inte efter sig när de går. Det kan upplevas störande eftersom det kan börja dra.

Ibland står dörren bara där framför en, helt magiskt. Ibland får man kämpa för att söka reda på den själv och ibland byggs den av andra människor.

Det har blivit mig givet att kunna bygga en dörr. En mörkröd dörr, för i mitt huvud är de alltid mörkröda. Jag sitter med ritningarna och materialet och det är min vilja som styr dess existens. Jag måste fundera. För hur skulle det egentligen bli?

Sådana här gånger, när jag orkar stå åtminstone ett halvt steg ifrån mig själv och titta på vad som händer, kan jag bli lite fascinerad. Hur jag bara sugs ned i underjorden, hur det svartnar och hur otroligt svårt det är att ta sig upp. Om det ens går. Speciellt om jag blir besviken på något. Då blir jag så ledsen att jag nästan måste gråta. Eller om jag irriteras av något. Då blir jag så arg att jag troligtvis skulle kunna ge mig på någon. Allt är så oerhört förstärkt. Tänk om det ville verka på samma sätt med positiva saker? Att jag hade blivit 25 gånger så glad för att min fina bikinitopp äntligen kommit på posten, till exempel. Men det verkar inte fugera så.

Jag måste skriva ned vad det är som gör mig så otroligt ledsen och arg just nu, så att jag kan titta på det när jag är piggare och se om det var så förfärligt.

1. Bror ska flytta.

2. Grannen spelar "musik" när jag har jobbat natt igen.

3. Jag blir ledsen för att Han kan säga nej till mig men inte till andra, vilket gör att tid som skulle kunna vara vår blir någon annans.

4. Jag blir ledsen för att Han inte fattar det.

5. Det känns som om mitt ansikte håller på att falla av och att jag håller på att få hjärtfel.

Det är ändå märkligt att åldras. Jag är inte van vid det och troligtvis kommer jag aldrig att vänja mig. Jag märker små, små antydningar här och var. Ansiktet har en lite annan karaktär och jag plockar nästan fram meningar som "gör inte sådär, det kan fastna", som man hörde när man var liten, och tror på dem. Rynka inte på ögonbrynen, då kan rynkan fastna. Jag ser på foton och märker mognare drag. Jag väntar på dagen då jag ska klappa mig under hakan för att... jag har sett någon annan göra det. Jag funderar på mina armar och undrar om det är så att venerna framträder mer när man blir äldre. Jag har aldrig sett blodådror på mina underarmar förut. Eller så beror det på att jag är smalare än förr.

Jag har haft drömmar som jag aldrig gjorde någonting av och som nu verkar blekna. Som om de vore ett gammalt fotografi av en önskan. Omständigheter gjorde att tio år förflöt med drömmarna i band, i släptåg, och nu har de blivit trötta och gamla. Jag tittar på dem med förvåning och tittar sedan på mina nötta skor, utan att riktigt veta vad som hände. Drömmarna är inte lika spänstiga och inte lika pockande, men de är fortfarande mina. Eller kanske är det jag som inte längre har de dragen kvar. Så, jag vet inte vad jag ska göra av dem och jag känner mig lite vilsen. Jag kan titta på andra människors drömmar, sådana som borde passa, men jag kan inte riktigt ta dem till mig. Jag stryker fingrarna lite längtansfullt längs banden till de mina.

S skrev en gång i ett brev att "det är som att ha fötterna i två olika världar". Det hon menade då var att ha en fot i barndomen och en annan i vuxenvärlden. Det  som sker nu måste vara nästa steg. Skillnaden jag känner är att jag är mer rädd nu än då, och jag förstår inte riktigt varför.

Gammalt svenskt typsnitt är onekligen något av det vackraste som finns i bokväg, även om man ibland måste klura lite på vad det egentligen står i texten.

Jag är förtjust i alla vackra versaler och i den gammeldags gemenen k. Den är som ett t med en liten kungakrona på toppen, och ck som ett d med samma krona. Så högtidligt! Skillnaden i utseende mellan f och f (s) är knapp, förutom att f har båda sina fågelvingar kvar.

Jag har förstått att svenskan tidigare hade dubbel-s (såsom tyskans "B med svans") och "vanliga s" som skrevs både som f och s. Om ett ord slutade med ett uttalat s verkar vårt s skrivas ut, medan det i övrigt mestadels användes f. Varför skrivs ordet massan ut som masfan och inte med dubbel-s? Kanske för att dubbel-s endast kan användas i slutet av ett ord, såsom s. Det verkar också som att vissa sammansatta substantiv, till exempel ugnsvärme tilläts skrivas med s, medan karamellfkopan och ftenfkivan skrevs med f.

Mysterierna är många. Sockerkaka kunde lika gärna vara Godertata.

Här är i alla fall receptet på en riktig gammal hederlig sockerkaka ur Gustava Björklunds kokbok för husmödrar, från 1895 (tolfte upplagan), utan diskrimination av s:en!.

1611. Sockerkaka.

22 äggegulor röras med en spade en god halftimme, då 56 ort (238 g) rifwet socker ilägges och sedan 25 ort (106 g) godt hwetemjöl, som blifwit torkadt: derefter wispas 11 ägghwitor till skum och hopröras helt sakta med smeten, som genast hälles i en smord form och sättes i ugnen. Sockret bör wara wäl smält, innan mjölet iröres. Blandningen kan äfwen hällas i papperslådor, hwila då öfwersiktas med fint socker.

Om någon skulle få för sig att göra denna kaka, hör av er till mig och berätta hur den blev.

Det har varit tyst sedan påsk, men nu har oljudet underifrån kommit tillbaka, precis i tid till att jag måste börja sova på dagarna igen. Oljudet från sidorna har tystnat. Jag hoppas att det säger till i god tid innan det försvinner helt, så att jag får förbereda mig. Jag kommer att sakna det lite. Oljudet inifrån är inte så högljutt. Det är nästintill tyst. Just nu. Tystnaden varar aldrig för evigt men det är skönt när den kommer.