I förmiddags röjde jag igenom mitt viktigskåp och mitt samla-på-hög-skåp i jakt på gamla lönespecifikationer. Jag glömmer så lätt hur det egentligen var. Hur besvikelserna var. Det är synd. De senaste två åren har jag noteringar av extra pengar alla de månader som föregåtts av något som kan kallas högtidligt. Julnyår, påsk, midsommar. Mitt nöt har kastat de föregående årens specifikationer.

Jag har inte några starka traditioner till varken påsk eller midsommar. Jag samtalade om det med en av de kloka kvinnorna. Hon replikerade med: "ja, men du har ju inte heller haft någon möjlighet att skaffa någon tradition". Hon har rätt. Jag är över trettio år och vet inte vad jag vill göra på varken påsk eller midsommar.

Det hade varit skönt att kunna placera alla storhelgstilläggspapper på Ironladyns skrivbord och undra varför. Svarar hon det hon tydligen sagt till en annan blir jag besviken. Man får inte säga så. Inte till någon och speciellt inte till mig. Jag blir sällan arg. Men jag ska sluta vara snäll. De papper jag har kommer att hamna där framför henne. (Giv mig styrka).

För att spara ett gott skratt. Kisse wins.

I förrgår tog jag med mig små klibbiga knopphattar in på passagerarsidans golv. Idag tittade jag ut genom fönstret och mötte en syn jag kände igen. För precis ett år sedan postade jag det här inlägget om mina kära kanelträd. Skillnaden är att dagen bjuder på regn, att de nyutsprungna löven är aningen mindre och att grillardagen var igår. Hela min "by" kokade av glada studenter, lekande i den så kallade "ryssvärmen".

Om jag gör ett bokslut för det gångna året nu i stället för det nyår som passerade så har det ändå hänt mycket i allt det stillastående. Återskapandet av närheten, Lillaro, en ny vän, en bror som flyttade in och sedan ut igen, en utlandsresa... Kanske hade jag önskat att jag fick ro, men det var så här det blev. Kanske hade jag önskat mer för detta år, men det var så här det blev. Kanske på grund av sockerdrickan. Jag är trött på den.

Det kanske är tid för att bestämma sig. Bara. Helt enkelt.

(Igår byggde jag den röda dörren. Vi får se om det kommer någon därigenom).

Trumpetstötar och kraftig körsång. Jag hör inte vad du säger och så där strålande får man inte vara. Då blir jag lite rädd för mig själv, för jag vill inte krypa undan. Jag vill dränkas i ljudet och ljuset och inte gå därifrån. Men, vad gör man inte för att (inte) bli ännu mer förvirrad.

Jag vill hitta en plats där det inte finns några käftar som hugger sin väg uppåt från fötterna, från vaderna, från knäna. Jag vill inte att det bra, det jag älskar, ska få överskuggas av denna gigiant. Jag vill vara där en av de klokare kvinnorna berättade att de uppvaktade varandras födelsedagar med picknick och spelade brännboll "bara för att". Jag vill komma för att det är roligt, gå för att det är roligt och att min nya cykel ska rulla lika lätt åt båda hållen. Jag vill hitta en plats där Hon och jag ryms och vi kan gå hem med en känsla av att bara vilja dricka te och le.

Nacha Pop - Lucha de Gigantes

Jag önskade mig kallt vatten att gå igenom, men fick inget sådant. Snarare fick jag lyftas av vågor. Ett solljust skikt av varmt ytvatten på min överkropp och en kärna av turkost kallt kring mina ben. Lealöst, vilande, uppburen.

Jag önskade mig en revolution men fick ingen sådan. Snarare fick jag en slags parentes. Jag föll i samma takt som havets andetag tillslut och kom på att jag nog vill ägna mitt liv åt att plocka vackra stenar vid strandkanten.

Nu är det dags. Ett år äldre. Nu försvinner jag en stund. Men bara en liten. It's all good.

Ni får inte vara stygga med min mamma! Hör ni det?! Hon blir så ledsen i ögonen när hon berättar om när ni ser förbi henne, när ni ser ned på henne. Hon är inte särskilt storväxt, men det kan inte vara det det beror på. Vuxet folk. Fnys.