En tjej gick målmedvetet in i en elektronikbutik och sökte upp det hon ville ha. Det hade varit bra reklam, så varför ens fundera, tänkte hon. "Kan jag hjälpa till med något", sade en röst bakom henne. "Ja, alltså, jag undrar om..." började hon och när hon tittade upp såg hon ett välbekant ansikte. De där sneda mörka ögonen och det svarta håret. Hon avbröt sig och log. Hon såg hur även han förvånades och blev så där glatt överraskad att hon nästan såg hur han lyfte armarna för en kram utan att för den skull göra det.

I fem minuter lyssnade hon medan han berättade. Om dottern. Om flytten. Om problemen. Var bubbla som kom ur honom samlade hon upp i en liten korg och nickade medlidsamt efter fyra och en halv minut. "Hon är ganska mycket yngre än dig, eller hur?". Han nickade och log ett snett leende med sänkt blick.

Han visste inte mycket om telefonen förutom att det bara fanns röda kvar och hon ville snabba på det hela lite eftersom hennes mor rastlöst trampade av och an bland ting som hon inte hade intresse för. Efter frågorna om linsskydd och försäkringar var han tvungen att erkänna; "Jag minns inte riktigt vad du hette" och hon sade att det var OK. Det var länge sedan. Han knappade in hennes namn i datorn. Han frågade om hon mindes hans och det gjorde hon. "Så, nu blir vi kompisar på Facebook", skämtade hon. "Absolut", svarade han medan hon började på andra steget bort från honom, "och jag tar gärna en fika någon dag...". "Nu får du mig att rodna", svarade hon mitt i steg fyra. "Varför rodna?", ropade han skrattande efter henne och hon vände sig bort och log.

Det kunde ha varit annandagsromantik.

Förr i tiden köpte man singlar. Det här var en av mina.

Goo goo dolls - Iris

Tiden är som en okänd människas hand i ryggen som knuffar mig framåt på en överbefolkad sommarmarknad. "Gå!". Jag vill inte och kan heller inte riktigt. Överallt omkring mig strider folk förbi i lagom hastighet. Tiden behöver inte bli otålig på dem utan det verkar sköta sig av sig själv. De kan stanna av vid marknadsstånden och hitta fina saker och jag ser hur glada de blir. Med min hälta går det inte så snabbt och den oklädda foten får sina törnar, men jag ler med både mun och ögon och nickar vänligt över huvudena åt de bekanta som blir glada över skatterna de finner. Jag går i mittenfilen som bara råkar uppstå, där människorna kommer från vänster och går förbi mig åt höger. "Gå!", upprepar tiden och styr mig framåt medan mina axlar törnas från båda håll. Jag vill vända mig om och vänligt men bestämt säga ifrån. Kanske fräsa lite. Claima mitt space. Men det finns ju ingen där bakom. I mitten av folkhopens tre filer tittar jag i stället ned på mina fötter, låter håret hänga och tänker med uppriktigt hjärta "välkommen till världen lilla, underbaraste flicka". Eller något annat. Allt är relativt, men fysiken är konstant.

Lille bebis med de himlablå ögonen. Det är inte mig du ser när du riktar dem mot mig. Vad betraktar du där bortom? Ditt leende gör mig varm och jag tror att du har stora svar.

Jag tycker som bekant om att sova och jag älskar att drömma. Speciellt de gånger man tar med sig själv på de mest fantastiska resor och de är så verkliga att de sitter kvar i huden när man vaknar. De kan kännas av en hel dag. Jag har alltid sörjt hur man liksom tar med sig skärvor och scener ut ur dem och hur de obönhörligen blir till kaksmulor i ljuset. Likt minnen ur verkligheten har jag också minnen ur mina drömmar. Jag har under åren byggt om en stor del av min hemstad på ett lite annat manér och gått i utländska, påhittade små städer som känns lika verkliga som platser jag verkligen besökt. Jag kan drömma intensivt om personer jag aldrig mött och bli besviken när de löses upp. Detsamma med människor jag har mött och (kanske) aldrig får återse, och ibland, när någon kär har dött, känns det som om de hälsar på mig för en liten pratstund innan de strax försvinner igen. Det sistnämnda brukar bara hända en gång.

Två scener följer mig idag:

Känslan av att gå igenom en glaskorridor förbi flera klassrum fulla med människor som kan se mig på en halvbekant skola. I de två sista klassrummen sitter mina gamla lärare. Jag hittar ut och kliver in i en annan, fallfädig byggnad där jag hoppar på golvet och hela konstruktionen svajar och verkar vilja rämna. Jag hoppar två gånger till och det blir värre.

Min hund ligger bredvid mig i soffan och jag klappar henne som om mina händer vill dricka upp hennes närvaro. Hon sätter sig upp och fångar ett långt hårstrå från min pannlugg mellan tänderna. Hon väntar sedan ett ögonblick, tittar på mig och drar loss det. (Tokvalpen min. Vilken tid det tog).

Om en timme har junifåglarna vaknat.

Jag vill skriva något, men jag känner inget.

Kan vi inte hitta på någonting i helgen? Nej, jag jobbar.

Ska du gå på klinikfesten? Nej, jag jobbar.

Får du följa med på de årliga informationsdagarna? Nej, jag jobbar.

Ska du göra något roligt på nyår? Nej, jag jobbar.

Vad gör du i påsk? Jobbar.

Vi ses ju aldrig... ...

Vill du komma och äta middag? Tack, men jag jobbar.

När ska vi ta den där kaffekoppen vi pratat om så länge? Jaadu...

Kan vi inte gå på bio på fredag? Nej, jag jobbar.

Kom med ut ikväll! Förlåt, jag såg inte ditt meddelande. Jag var på jobbet.

Det var över ett år sedan vi sågs, kan vi inte träffas hos mig? Jag är ledsen, men jag måste jobba.

Men när kan du? Jag jobbar här och här. Jag jobbar där och där. Men här då? Om fyra veckor? Då är vi lediga tillsammans.

Yran? Jobbar.

Rock på kajen? Jobbar.

Du har ju inte träffat mitt yngsta barn...   ...

Vi ska äta sushi den (valfritt datum?) jobbar du? Säkert.

Vi ska hitta på något roligt, vill du vara med? Jag jobbar nog.

Vad ska du göra på semestern? Öhm...

Där linkar jag fram. En fot med ordentligt knuten sko och en barfota. Den den bara foten är öm för minsta lilla gruskorn och ojämnhet. Den suckar efter sandstränder med lent vatten och grönt gräs som kittlar. Den är känslig och vill känna. Den klädda foten tål tusen mil i det bekväma och omslutna, för att det känns bra. Jag blir sned och har punkter i ryggslutet som ömmar som ögat.