Tänk att vissa människor kan få en att känna sig som ett barn. Liten liksom. Som om man står med handen i den otillåtna godispåsen trots att man inte gör det. Som om man har slagit sönder någonting viktigt trots att inget är trasigt. Man blir rädd, generad och skrämd. Man blir ifrågasatt och söker desperat efter hemliga dörrar i hörnet där man blivit ställd. "Varför?". Jag vet inte. "Du har inte rätt att göra så utan att veta varför, så här gör alla andra överallt annars". Jag tror. Det fungerar. Det är så vi gör. Det är så vi alltid har gjort. "Då får du stå för det". Ja. "Och det här då?". Jag vet inte. "Det är ju nästan allvarligt att inte veta". Jag ska visa dig varför. "Det gav inget riktigt svar". Men det är så det ska vara. "Ja, kanske". Inga hemliga dörrar i hörnet. Jag ska försöka hålla taggarna inne.

Jag tog henne med på en biltur. Det var ganska länge sedan hon fick åka bil nu. Förra gången låg hon i baksätet på en filt och tuggade på en godisring. Jag tänkte på när hon samma eftermiddag sprang av och an, fram och tillbaka på gården i den orangea solen medan jag målade en boddörr. Hon var som glänsande varm koppar. Sprängfylld av livslycka rusade hon ned till ån, hoppade ned, kravlade sig upp och sprang stänkande, med skinande ansikte, fram och blötte ned mig. Hon gjorde tjusiga krumbukthopp med kvarlämnade träklossar som hon låtsades hade fått eget liv och låg sedan och sov en stund på ett ljusblått lakan med mörkblått blomstermönster. Hon smakade på mogna hallon, krusbär och vinbär. Hallonen var godast. Men det var ganska länge sedan nu. Denna biltur låg hon i en intetsägande vit pappkartong i en brun papperspåse märkt med ett nummer och min fars uppgifter. Det kändes ändå bra på något sätt att få göra en resa tillsammans med henne igen. Helt lugn, utan smärta, sovande och med ett minne av just den sprängfyllda koppriga livslyckan väldigt närvarande. Hon är Snälla. Hon är saknad.

Första dagen med temperatur över nollstrecket sedan Lucia. Så stoppades vintervärlden in i någon slags vårugn och glaserades. Vackert, glänsande lent och fullständigt livsfarligt. Någonstans mellan korridorshusen började jag minnas den specifika doften av hunddynga som brukar väsa fram när det börjar tina från gräsmattorna. Den och svallisen. Snart.

Strålande sol. Snö av tak. Fattigmansbröd på vatten, mjöl och salt. Billigt frystorkat kaffe. House of Metal ikväll. Yäh. I like it.

Nu. Nu sover äntligen Krullis. Vilken kämpe. Han är beundransvärd.

<3

Jag skulle kalla denna blåsiga vinterdag upplyftande, trots att snön drevar. En promenad till institutionen, ett samtal med en vän över kaffe. Kloka ord och en promenad till stan med samme vän. Skratt och bokrea i tre affärer. Klockrena inköp, en hejdåkram, metalkonsertbiljetter och mysteriet om bussbiljettbetalningen löst. Det var bra. Ända längst in. Tack.

Ibland drömmer jag väldigt intensivt. I morse någon gång fick jag en jättefin, lång kram av någon jag tycker om, just i drömmen. Kanske var klockan 7.35, jag vet inte. När jag vaknade läste jag på nätet om att jorden bävat i det land han bor. Jag hoppas att han mår bra.

Skräckfilm på riktigt

Jag har stoppat ned många blad saker i burkar med tättslutande lock. De är mitt livs kryddor, plockade eller stulna för dess berusande doft, eller för att de av en händelse blivit noterade och omtyckta. Ibland stryker jag med fingret längs etiketten och låter den vila. Ibland gläntar jag på locket och doftar. Ett kort andetag eller en lång suck. En burk jag ofta rör men sällan öppnar blir laddad och släpper iväg en liten blå blixt genom mig när jag inte längre kan hålla mig. Lite omtumlad stänger jag burken och ställer tillbaka den i skåpet. Då blir det så här.